Sida 111
jag missledt dig; dverg, du Sr uppe till dager ljus, uu ekiuer eol i salen!
Dvergen gick då in i stenen.
Äfven Mimer, representanten för den fysiska naturen och det animala lifvet, igenfinnes i en dverg, Andvare (den på anden uppmärksamme), med hvilken man får umgås varligt. Han, den fordom rike, måste slutligen lemna ifrån sig sin sista och dyrbaraste skatt, ringen, som skulle blifva hvarje kommande egare till förderf. Denna ring, som på mångfaldigt sätt genomgår hela den nordiska myth-läran, är den mystiska svaneringen, symbolen af den gåfva, som förlänar och sammanhåller lefvande tillvaro, ger form, styrka, blomstring och den högsta kroppsliga skönhet. Utgången ur den i Muspelshem doldes öga hade denna ring kommit till Nifelhem och derifrån till jättenhem och vardt qvinnans märke. Han kom i nornornas ego och tillhörde Frigg, Sif och Fröja, som i svane-hamnar speglade sig i urdarbrunnens vatten. Han vardt jordens begränsande synrand, månens ring, som öppnar och lycker sig såsom ett lås, och en lifgördel åt solen, från hvars dyrkan Oden vände sig bort med sorg och saknad, men icke utan beundran:
Solen såg jag, signad med blodstafvar, mycket var jag d& från verlden vänd; mäktig hon tycktes mig i många stycken
af det som föret och af forno var.
Andvare visste icke något högre om sin ring. Men när Oden dräpt Mimer, som en gång gifvit honom en styrkedryck ur sin vishets brunn, samt döende erkänner och ångrar sitt brott, då låter den kristne eddaskalden honom tillhviska sin medtäflare under föga förtäckta ord: du skall uppstå ur grafven med en förklarad lekamen:
Solsångens ord äro dessa:
Himlarnes gud
ora hjelp bad denne (Mimer), när han vaknade svåra slagen: tyngden af hans synder fick taga på sig
han (Oden), som en saklös svikit.
Källa: Project Runeberg ·
