Sida 132
Men hvem kan ana detta sammanhang, när man som Grundtvig stält den förutgående sången om Harbard efteråt såsom n:o 6 och den efterföljande sången om hammarhemtningen förut såsom n:o 3 i samlingen?
Se der något att tänka på med afseende å sångernas ordning till ett organiskt helt. Bevisen derför äro mångfaldiga.
Eddan ledsagar Oden genom många pröfningar till höjden af hans storhet och makt, genom svåra missöden fram till fall.
Den gamle enögde vise uttalar sjelf vid vändskedet:
Furan tvinar, som p& torra höjden elär utan hägn nf bark eller barr; aå ock den man, som ingen älskar: hvi skall han länge lefva?
Och i Solsången får han säga:
Sina gerningars lön nog gifs en hvar att njuta, säll den, som gör livad godt är! Efter gods jag stod, — bestämd mig var en säng i sanden bäddad.
De, som mycket ordat om och braskat med de i mythsagorna och sångerna omtalade bragderna och särskildt göternas bedrifter såsom stordåd, hafva efter min mening mycket misstagit sig om dessa mythdikters verkliga anda, som aldrig gör illbragder till stordåd, aldrig låter dem såsom segerrika behålla fältet, utan tvärtom leda till undergång.
Den mycket gamla germaniska Valhallskulten har sin storhet i sin odödlighetstro, men den har ock till fullo fått sin nattsida slutligen framhållen. Denna Valhallskult med sin odödlighetstro framträder omisskänneligt redan hos Herodotos i hans berättelse (IV, kap. 93—IM») om de thrakiska geterna, de manhaftigaste och rättrådigaste bland alla thraker».
»Och de tro sig odödliga på det sätt, att de anse sig icke förgås i döden, utan att den, som lemnat detta lif, kommer till anden Zalmoxis (hjelmbäre, Oden!)*. —
Källa: Project Runeberg ·
