Sida 133
»Han (Zalmoxis) inredde en karlastuga {avdqmv andreon, Valhall 1) der han med ständiga gästabud undfägnade sina förnämsta landsmän, hvarunder han lärde dem, att hvarken han sjelf eller hans dryckesgäster eller någon af deras efterkommande skulle dö, utan skulle de komma till ett rum, der de, evigt lefvande, finge åtnjuta allt godt».
Och när Herodotos vidare talar om Zalmoxis’ »underjordiska sal», kan man icke undgå att tänka på de gamla jättestugorna eller gånggrifterna, der de döda sutto såsom i en gästabudssal och der bohagsting voro hos dem insatta.
Vidare heter det: »Hvart femte år draga de lott om, hvem de skola sända till Zalmoxis, och åt denne budbärare anförtror hvar och en sina behof och önskningar. Och denna sändning sker på följande sätt. Somliga uppställa sig i rad och hålla, hvar och en, tre spjut; de andra fatta tag i händerna och fötterna på den, som sändes till (offras åt) Zalmoxis, och så svänga och kasta de honom upp i luften på spjuten. Om han dör af stygnen, tro de, att Zalmoxis är dem blid och bevåg en; men om han icke dör, gifva de budbäraren skulden och säga, att han är en elak menniska; honom gifva de skulden och afsända en annan, åt hvilken de, medan han ännu lefver, anförtro sina angelägenheter».
Men i eddasången Völuspå heter det om nornan Skuld eller valan Heid:
Hon mins det första mannakrig i verlden, då Gullveig på spjutens spets lyftes och i den Höges hall brändes: tre gånger brändes den tro gånger borna, ofta ej sällan, än dock hon lefver.
Gullveig var en ond budbärerska, som icke dog af sina sår.
Angående Valhalls enhärjar och deras strider, jfr Taciti (Ger-mania 40) teckning af Harierna.
Man har mycket tvistat om eddasångernas ålder och ursprung. Sven Grundtvig, såsom den store bäraren af den hittills eller länge
Källa: Project Runeberg ·
