Sida 138
genomborrad af spjut, gifven åt Oden, sjelf gifven mig sjelf, ofvan i trädet, b varom ingen vet af livad rot det runnit.
Ej gaf man mig bröd eller bar mig horn. —
Saxo, som så afskräckande skildrat straffboningarna i Nifelhel, låter den danske konung Gorm (omskrifning för Oden) i sällskap med Thorkil (Thorkilen, Thorviggen, Thor) besöka dem. Vid slutet af sin bana egnar tviflaren Gorm sin dyrkan åt den onde Loke, Utgårdaloke. Ty — säger Saxo — »när slutligen andra anropade särskilda gudamakter och ansågo sig böra egna gndatjenst åt olika skyddsväsendens majestät, tillbad lian (Gorm) med sina offerlöften och böner Utgårdaloke och vann den anropade stjernans gynsamma välbehag».
Hvar har månne Saxo lånat detta uttryck (exoptati sideris) om Loke (hundstjernan, Lokabrenna)? Hos Jesaias, kap. 14. v. 12, läses: »Huru är du af himmelen fallen, du glimrande stjerna, du morgonrodnadens son, huru blef du slagen till marken, du, som nedslog folken! V. 13. Och du sade i ditt hjerta: till himmelen vill jag uppstiga, ofvan om Guds stjernor vill jag resa min tron och taga min plats på gudaberget långt i norr. V. 14. Jag vill stiga upp på molnens höjder, jag vill göra mig jcmnlik med den Högste. V. 15. Men till dödsriket fick du nedstiga, längst ned i grafven».
Dock — det bästa sättet att framlägga eddamytherna i den form, hvari de äro bäst bevarade, är att framlägga Eddan sjelf i en tolkning, som kan sätta en större allmänhet i tillfälle att något närmare öfverskåda detta beundransvärda skaldeverk. Jag har vågat med den största samvetsgrannhet utarbeta en ny och fullständig öfversättning deraf och har omsider afslutat den. Så snart mina medarbetare, de många konstnärer, som lofvat bidrag till arbetets illustrerande, aflemnat dem, skall utgifvandet omedelbart kunna börja.
De textupplagor jag följt eller städse rådfrågat, oafsedt förnyade jemförelser med handskrifterna, der sådana kunnat göras, äro dessa: den stora Köpenhamnska af åren 1787, 1818 och 1828,
Källa: Project Runeberg ·
