Sida 173
ledes de, som begge voro unga, borde ega hvarandra. Detta möte slutade så, att Hjalmter-Od slog henne på näsan, så att den sprang i blod. Derpå sade hon, att de skulle »träffas en annan gång». Hjalmter, som var mycket vred, svarade, att de nog icke skulle komma att glädjas öfver ett nytt möte. Luda försvann.
9. Scenförändring. Nya synvillor. Skådeplatsen förlägges till Jättenhem.
Hjalmter och ölver redo en dag till skogs och jagade en hind, sprängde sina hästar, kastade af sig öfverklädema och skyndade till fots att följa det flyende djuret, men råkade ut för nattmörker, oväder och köld. De fröso och sökte skydd under ett berg, der de märkte en grotta eller håla, som de icke kunde uppnå. I denna håla bodde en jätte med sin syster och fostra. Jag kan upplysa, att han var Mimers tredje son Hafle och hans syster kallas här Skinnhufva, en omskrifning för Heidrun, den förre analog (ej identisk) med vanajätten Gymer, som lefver opp i sin son Bele, den senare eller Skinnhufva, ett dubbelväsende, som sist och genom föregående prototyper är fixeradt i Gerd. Sagan ger oss längre fram förklaring härpå.
Nu må sägas, att jätten i hålan satt vid en koleld och räckte fram hufvudet, medan Skinnhufva klådde honom i håret med en kam. Han vädrade »nyländingar* och skickade ut systern att se efter. Hon fann då Hjalmter och ölver och förvandlade dem till fogelhanar (hanar, tuppar, jfr hos Saxo namnet Hanunda för Gerd). Hon återvände till hålan och sade sig intet nytt hafva märkt. Jätten lade sig och insomnade. Tupparne flögo nu in i hålan, och Skinnhufva återgaf dem deras mannaskepnader. När Hjalmter tackade henne för sin och ölvers räddning, frågade hon hvad han nu ville göra. Han ville dräpa den onde jätten. Hon var icke sen att hjelpa till härvid och sade, att jätten kunde dräpas blott med det svärd, som hängde öfver hans säng, alldeles som det svärd, hvilket hängde öfver Fengs (Gymers) säng och som Amlet tog för att dermed dräpa sin styffader.
Hjalmter ihjälstack jätten, som döende talte: »svek du mig nu, Skinnhufva?» Han tog jättens svärd, men Skinnhufva sade, att det skulle tillhöra ölver, ty Hjalmter hade att förvärfva sig ett annat svärd. Hon gaf dem dessutom dyrgripar och bad dem åkalla sig i nöd. De voro glada häröfver och foro hem,
Källa: Project Runeberg ·
