Sida 230
Slutligen jemföres Ivar-Äger med den onde Midgårdsormen, som ringlar sig omkring hela jorden. Ivar hade ju ock underlagt sig allt svedjarelandet (Svithjod), allt vårdanernas välde (Dan-mörk), en stor del af skördelandet (Saxland), hela Österriket (Gårda-rike) och femtedelen af luftriket (England). Vi känna detta slags mythspråk från Saxo (jfr ofvan sid. 142 ff.).
Af Saxo veta vi, huruledes det var Gullveig-Ulfhild, som eggade sin make Äger*Gothorm till äregirighet och onda anslag, och detta med det märkliga tal (se ofvan, sid. 92), som Saxo säger sig hafva återgifvit med nästan samma ord, hvilka hon sjelf an-vändt (iisdem pæne verbis, qvibus ab ipsa editus fuerat; Saxo I, 57). Hvem som uppeggat Ivar, det utsäger sagan icke, eller var derom taladt i den förkomna delen af ofvan nämnda »Sögubrot»; men sammanhanget kunna vi första l.
Det bör ock nu vara någorlunda tydligt, att hela denna histo-rierade mythiska tendensdikt om Ivar Vidfamne i sjelfva verket är riktad mot Harald Hårfager, som gjort sig till envåldskonung i Norge.
Hvem hade uppeggat honom dertill? Sagan nämner Gyda, dotter af konung Erik på Hördaland, till hvilken Harald friade. Hon svarade, att hon ville blifva hans äkta hustru endast under det vilkor, att han för hennes skull lade under sig hela Norge för att råda deröfver med lika frihet som konung Erik öfver Sverige och konung Gorm öfver Danmark. Harald gjorde då det löftet, att icke skulle hans hår skäras eller kammas, förr än han lagt under sig hela Norge med skatter och utskylder och styrelserätt (/brrdð, kongligt prerogativ!), eller skulle han sätta lifvet till. Enligt en annan berättelse var det icke Gyda, utan Ragna2, Adils den rikes dotter, som Haralds frieri gält, och som ingifvit honom envåldstanken, med tillägg att hon i gynsamt fall ville blifva
1 Nemligen så, att Ivar varit gift med Ingjald Illrådas ondskefulla och hersk-lystna dotter Åsa, stämplat mot svärfadern och blifvit skild från hnstrnn. Men nu är att märka, att Åsa är en forklädnad for Gullveig, och hennes fader Ingjald för Njord ss. Kidud (frändentödaren); och Ingjald, liksom Eddans Sinfjötle, Sköldunga-sagans Harald Hildetand och andra förklädnadspersoner för Njord, omkom nu genom sjelfvaldt dödssätt (se ofvan sid. 89 »den gamle enögdes ord till Njord; jfr Saxo I, 53: »Victorem Hadingum dimissus Benex non vi hostili, sed voluntario mortis gonere consumendum prsdixit etc.»
2 Angående verkliga sammanhanget härvid se P. A. Munchs Det norske Folks Historie, Chrnia 1852, I, 462 ff.
Källa: Project Runeberg ·
