Sida 231
hans äkta hustru, men visst icke hans frilla, — alldeles som den ärbara Luda hade önskat, då hon gaf sig åt konung Ynge. De mythiska anspelningarna äro i begge fallen de samma.
Harald underlade sig Norge, ej utan motstånd och strider. Denna kamp föranledde, såsom vi erinrat, utvandringen till Island, en utvandring af missnöjda.
Historien kan af kända orsaker döma om väntade följder, såsom ock af förhandenvarande faktiska verkningar spåra deras antagliga eller sannolika härledning. Man var kommen till den tidpunkt i utvecklingen, då fylkeskonungarnas makt och sjelfsvåld måste brytas till banande af vägen för en ny ordning. I denna riktning gick en allmän rörelse öfver hela norden för att icke äfven påminna om Tyskland. Den omtalade konung Erik, som i Svithjod tagit envåldsmakt, var väl ingen annan än Erik Emundsson Väderhatt. Att äfven hans strid om makten haft en likartad följd som Harald Hårfagers, tyckes man kunna sluta af den utvandring, som vid år 862 från de svenska landskapen Uppland, Södermanland och Östergötland under ledning af Rurik och hans bröder vände sin ström mot öster och medförde det ryska rikets grundläggande. Dessa utvandrare voro hedningar, det veta vi. Måhända var orsaken till deras uttåg af både religiös och politisk beskaffenhet, hvarjemte finnes en antydning om missväxttid. Ur rysk källa heter det, att de invandrande s. k. Rhos’arne blifvit inbjudna.
Sparsammare äro ock underrättelserna, huru Gorm den gamle samlade hela Danmark under sin spira och uppförde dess södra gränsvall Dannevirke. Att missväxttid inträffade under hans regering, derom berätta sagorna, och det synes sannolikt, att många daner utvandrade, kanske utgjorde kärnan i den folkström af skan dinaver, som slutligen under den norske höfdingen Gånge-Rolfs ledning grundade ett välde i Normandiet.
Efter denna öfversigt af de spridda sagodragen af Ivar Vid-famnes person, torde det slutligen medgifvas, att denne diktade konungagestalt endast är en mythförklädnad, hvarunder man velat träffa de verkliga envåldskonungarna, det förhatliga enväldet, som gjorde fria män till trälar. Denna envåldsmakt fick i Norge snart gifva med sig. Det skedde redan, som vi sett, genom Håkan den gode, hvilken återgaf bönderna deras odalrätt.
Källa: Project Runeberg ·
