Sida 232
Om nu vidare den mythförklädnad, hvarom jag nyss talat, i allo gäller om Ivar Vidfamne och i lika grad om Harald Hildetand och hans stora Bråvallaslag, som i verkligheten aldrig egt rum annat än på de bråvallar, som ligga vid ögonbrynen, och der det gälde att se och inse, på hvilken sida man borde ställa sig i den redan började kampen mellan hedendom och kristendom, — huru mycket mer gäller icke då samma slags mythförklädnad om de föregående gamla konungarna af Ynglingaätten!
Geijer yttrar i Svea rikes häfder: »Ynglingasagans konunga-längd hvilar på en sammanhängande berättelse om sjelfva regen-terna, hvilkens källa går upp till nionde århundradet. Den förvarar väl mest enskilda drag ur deras personliga öden och öppnar oss sällan någon blick öfver landet och folket.» Jag vågar i detta afseende hysa en annan mening, att man om verkliga regenter och deras personer kände intet, äfven om någras namn äro verkliga eller af tradition bevarade; utan konungasagan ger oss tvärtom under deras förklädnadsgestalter det enda hon kiinde gifva, nem-ligen allmänna drag af den gamla gudakulten, af den äldsta sam-fundsdaningen, af folkets lynne och böjelse för krigiska idrotter vid sidan af en jordodlingens utveckling, vidare af de stora utvandringarna med städse återkommande häntydningar på utvan-drarnes öden i de södra länderna. Ynglingasagan innehåller i dessa afseenden åtskilligt att beakta; men ojemförligt rikare, sär-skildt med hänsyn till mythläran, är utbytet i Saxos Sköldungasaga, Hade alla de enskilda drag och händelser, som Saxo berättar om hela raden af mythiska konungar från och med Sköld och ned till Gorms son Gautrek, gält verkliga personer, då hade sannerligen Saxo egt tillgång till hela sköldungaättens mest sekreta familje-papper.
En sekretess skall jag slutligen här vidröra för sammanhangets skull, ehuru jag ogerna gör det, då jag endast i korthet och med några antydningar kan belysa ämnet. Vi sågo, att sköldunga-ätten ledde sina anor tillbaka till Oden och hans son Sköld, vidare genom jätten Thjasse, Njord o. s. v., ehuru Saxo af vissa skäl mellan Oden och Sköld inskjutit Thor och Lodur. Och Haleygja-talets jarlaätt framgick genom Säming, Odens son med Skade-Gunnlöd, Thjasses dotter. Om Thjassesonen Ägers sidogren är ock taladt.
Källa: Project Runeberg ·
