Sida 78
Oden i landsflykt för att genom glömskan kunna utplåna sin vanheders skamfläck.
Efter Odens afvikande — märk väl, här är nu icke fråga om Ull, såsom man trott, utan om gengångaren Mimer! — sökte en viss Med-Oden, ryktbar genom åtskilliga företräden och likasom närd genom en himmelsk ynnest (perinde ac cælesti beneficio vegetatus), sjelf gripa tillfället att förskaffa sig egen gudomlighet, omtöcknade barbarernas sinnen med nya förvillelser och förledde dem att egna honom egen dyrkan såsom gud (materiens, köttets gudadyrkan). Han förnekade nemligen, att gudarnes vrede eller gudamakternas kränkning kunde försonas genom sammanblandade blotoffer och böner, utan borde en hvar af öfvergudarna, han sjelf bland dem, få sin särskilda offergärd. Men när denne Med-Oden, gengångaren Mimer, efter Odens återkomst stack sig undan till Fyen (Fjonien hatets ö), vardt han af invånarne dödad. Äfven den aflidnes missdåd voro uppenbara: ty dem, som nalkades hans liflösa bål, anfäktade han med pestsmitta, så att han syntes hafva lemnat nästan vidrigare spår genom sin död än af sitt lif. Liksom straffade af detta onda afskuro inbyggarne den dödes hufvud, lemnade hans kropp i saknad af en grafhögs jordhölje och genomstungo hans bröst med en hvässad påle.
Vi stå inför cadaver Mimeris! Oden insalvade den dödes afskurna hufvud och uppsatte det såsom månesköld, månskifva på Ivalde-Neps vagn. Med detta hufvud talade Oden sedermera ofta i brydsamma fall, då jorden nekade att gifva gudar och menniskor sin äring. Nu fattas blott, att Saxo också omtalar månskenet! Men vi skola få se äfven det.
Sedan Oden återvunnit sitt förra anseende, tvang han alla dem, som under hans frånvaro tillegnat sig hans heliga hedersbevisningar, att afkläda sig dessa och skingrade genom glansen af sitt gudamajestät trollkarlarnes kotterier såsom skuggor. Ja, han trodde sig med rätta böra från jorden bortstöta dem, som så brottsligt sökt innästla sig i himmelen (nemligen Mimers söner).
Femte akten (pag. 47—50). Rustad till strid drog Hading till Sverige och krigade der ett helt lustrum. Slutligen togo lifsmedlen slut, krigarne blefvo ytterligt afmagrade och måste för att stilla sin hunger tillgripa skogssvampar; och när hästarna voro
Källa: Project Runeberg ·
