Sida 79
nedslagtade, tillgrep man asen af hundar, till och med menniskokött. Under dessa trångmål hörde danerna under den första nattliga sömnen en sång af okänd upphofsman. Men rösten är Mimers:
»I fädrens andar svikit en olycksstund När detta land I velat beslå med krig. Hvad sällsam villa gäckar hvarenda själ? Och hvilken blindhet dårat hvart sinne så, Att denna jord af Eder intagas kan? Nej, Svithjods vida storhet ej vika skall Och ej med krig af främlingar skakas kull. Men fly skall största delen af Eder här, Då mot de våra börjats ett fejdanlopp. När flykten upplöst rasande kraftens band Och blott en del af slagtningen vacklar re’n, — När segervinnarn unnas att ryggen se Och nederlaget friare tyglar får, — När större sjelfsvåld jernet förvärfvat sig Och slumpen jagar flyktande våldsman brådt, Sitt spjut ej kastar den, som af fruktan drifs.»
Nästa natt hörde den svenska ungdomen likaledes ett tillrop, också af okändt ursprung. Men uppenharligen är det Oden, som talar gent emot Mimer, hvilken han här ger epitetet Uffe:
»Hvi manar du mig ut så svårt, Uffe, med hotfullt uppror, Du, som skall få det värsta straff? Träffad af mången spjutspets Du genomborras skall och så Störtande liflös till marken Få bota för ditt djerfva dåd. Onäpst skall icke förblifva Din fräcka afunds öfvermod, Och — jag dig spår det äfven — När först du börjat föra krig, Mistande högra handen, Ur dina lemmar ryckta spjut Hela din kropp må söka, Men ingen bindel vecklas om De gapande grymma såren, Ej heller någon läkekonst Lindra blånaders märken».
Källa: Project Runeberg ·
