Sida 91
han, som mig väcker, när från hafvet han kommer hvar morgon, — måsen!
Jemför härmed, huru Saxo lagt orden i Hadings mun:
Hvarför dröja i dunkla gömslen, Insnärjd bland steniga kullars stigar Utan att hafvet som fordom söka? Sömnen ur ögonen mig betager Tjutet af larmande vargars skara; Ända till polen sig fjerran sträcker Djurens gagnlösa vilda klagan, Lejonens skrän, som är outhärdligt. Sorgliga synas mig fjällens vidder Bröst, som är vant vid en mera sträf syn. Snöiga klippor mig ständigt möta, Markernas läge är otillgängligt Städse för dom, som på hafvet trifvas. Ty att med årorna sunden fresta, Glädjas åt byten och handelsvaror, Främmande guldet i väskan samla, Gapa med lust öfver vågens skatter, Vore för visso långt mera nöjsamt Än att de ödsliga skogar gästa Eller obanade lundars stigar.
Hustrun svarar:
Sångarfogeln städs mig plågar, om på strandens bädd jag går, Och när sofva jag behöfver, han mig väcker med sitt skri. Men derefter hafvets bränning med de dofva vågors brus Ur mitt öga, när jag slumrar, tager bort den stilla ro. Måsen, som i höjden skriker, hvilar ej om natten ens, Bringar till det trötta örat ljud, som väcka leda blott. Vill jag hvila, ej han unnar någon vederqvickelse, Larmar med sin brutna stämma samma sorgsna jemmerton. Tryggare är skogens gömma, ljufvare att vistas der. Dag som natt man ingenstädes mindre hvila njuta kan Än på strandens bädd vid hafvet med dess sorl och böljesvall.
Förut är omtaladt, att Hading-Njord med Hardgreip hade sonen Ale och dottern Gullveig. Med Skade hade han sonen Fröj (hos Saxo kallad Frode) samt dottern Fröja (hos Saxo Svanhvit, Gunhild, Gunver den väna m. fl. namnsättningar).
Källa: Project Runeberg ·
