Nordiskt medicinskt arkiv 1885

2 Bd. XVII. Nr. 18. — p. j. wising.

Men i alla händelser torde dessa samraanställningar visa, att tilltäppning af tarmen genom gallsten ingalunda är så sällsynt, att den icke förtjänar tagas med i räkningen vid ställandet af diagnosen i ett ileusfall.

Till de hittils kända kan jag lägga ett nytt fall, som af mig iakttogs under förlidet år. Det meddelas här nedan. Med anledning af detta fall har jag sökt att i literaturen återfinna de förut beskrifna för att ur dem få en närmare kännedom om denna intressanta form af ilens. Det har ej lyckats att finna alla, då åtskilliga varit inregistrerade i tidskrifter, som icke varit för mig tillgängliga. Jag har emellertid samlat i literaturen tillsammans 50 fall. Då jag trott, att en sammanställning af dessa icke vore utan värde, har jag vid slutet af denna uppsats meddelat en kort öfversigt af dem. Några äro af författarne mycket ofullständigt beskrifna. Om ett och annat finnes endast uppgifvet, huru fallet afiupit, i andra finnas endast, jämte utgången, patientens kön eller ålder angifna. För statistiken äro dock äfven dessa fall af ett visst intresse.

Det af mig iakttagna fallet var följande. Ty värr är beskrifningen ej så i detalj fullständig som önskligt vore, emedan några daganteckningar icke fördes, utan fallet upptecknades först efter patientens död.

Enkefru Emma Mahnsten, 70 år. Patienteu hade haft ovanligt god hälsa under sin föregående lefnad. För hälft annat år sedan var hon mycket sjuk under ett par veckor. Lär då haft smärta i buken och våldsamma kräkningar. Gulsot eller gallstenskolik har hon aldrig haft. Efter den ofvan nämnda sjukdomen för hälft annat år sedan var hon frisk till senare hälften af denna sommar (1884), då hon vistades på Dalarö. Hon besvärades där af förstoppning, så att ofta en eller annan dag gick, utan att hon hade öppning. Hon hade också understundom kolikplågor, som dock ej voro svåra. Hon lär under denna tid icke hafva magrat, och hennes krafter voro lika goda som förut.

Fredagen den 5 september hade hon täta trängningar till öppning, men fick ej någon afföring oaktadt upprepade försök. På lördagen kände hon sig frisk och ansträngde sig mycket med inpackning och andra bestyr för inflyttningen till staden, som skulle ske följande dag. På söndagen under resan från Dalarö fick hon våldsamma kräkningar, som sedan fortforo oaf brutet under dagens lopp. Afven på måndagen fortforo kräkningarna, men påkommo ej så ofta. Det uppkräkta började hafva en fekal lukt och var nu brunaktigt till färgen.

Tisdagen den 9, då jag blef tillkallad, fortforo kräkningarna, men påkommo endast några gånger på dygnet. De voro af samma beskaffenhet som nyss nämnts, ej särdeles ymniga, bruuaktiga, tunnflytande med inblandade mörkare korn och hade fekal lukt. Illaluktande upp-