Om pängar

28 OM PÄNGAR.

millioner kronor. Om nu därutaf 9,000 millioner låge obegagnade - och endast 10,000 vore i omlopp, och vidare er ökad varuomsättning tvang ut i rörelsen 5,000 af de 9.000 millionerna, som förut legat. stilla, så skulle ju på- så sätt 15,000 millioner vara i omlopp emot endast 10,000- förut, och detta likväl utan att mängden af ädel metall ökats det minsta. — Likaså kan man hjälpa sig med en mindre mängd metall, om en stor del af betalningarna och varuomsättningarna försiggå utan bruk af värkliga- pängar. Båda dessa besparingar ernås i hög grad genom vår tids bank- och kreditväsen. Genom ett allmänt an- litande af banker och sparkassor kommer för det första mycket. mindre ädel metall att ligga obegagnad, än hvad äljes vore fallet. Se här orsaken: för en mängd personer, i synnerhet handlande och näringsidkare, är det nödvändigt att hafva kassabehållningar för att kunna fullgöra sina. många utbetalningar, och vidare fins det en mängd folk, som till olika ändamål hopspara pängar. När nu ägarne gömma dessa behållningar i form af kontanta pängar, vare: sig i järnskåp eller i strumpskaft, drages tydligen en stor del af de ädla metallerna bort från omsättningen, och dessa samlade förråd hafva alldeles samma invärkan på prisen, som om metallmängden hade minskats med mot- svarande belopp. En dylik upphopning af guld och silfver var vanlig i äldre tider. När rättssäkerheten var svag och tillfällena till kapitalanläggning (i vinstgifvande före- tag) voro få, så kunde den, som hade mer pängar än han behöfde till sina utgifter, icke göra något bättre bruk af dem än att själf gömma dem för framtida behof. I vår tid däremot insättes största delen af kassabehållningar och hopsparade summor i sparbanker och andra pänninge- inrättningar. Om dessa anstalter gömde de insatta pångarne i sina järnskåp, så vore därmed iftet vunnet, men nu för tiden hvilar bankrörelsen just på den principen, att endast en mindre del af de insatta medlen behöfva finnas till- städes i banken i form af pängar. BStörsta delen utaf dem sättes däremot i omlopp genom bankens utlåningsrörelse. Erfarenheten har med tiden lärt, att bankerna icke behöfva ha sina kunders hela tillgodohafvande inne i kontanta pängar. Ty den, som satt in sådana, tager icke genast ut allt ihop. En del af de i en bank insatta medlen till- höra köpmän m. fl. som alltid måste ha en summa stående för att bestrida de löpande utbetalningarna. De belopp,