Tillbaka Read Runeberg

Om Skandinaviens geografiska utveckling efter istiden af Gerard de Geer

Originalsida 97
Originalsida 97
Originalsida 96
Originalsida 97
96–97

Sida 97

90

hafvets område sträckt sig, och ända dit, således öfverallt inom kartans västra hälft, hafva vågorna utjämnat och bortsköljt de ojämna sandkullarna, så att höjdkurvorna därstädes angifva ett sakta sluttande tält, hvilket endast afbrytes af grunda dalder, som vattendragen på senare tid utskurit. Själfva den utpräglade strandterrassen, har på en

Bild 24.

Högsta ishafsgränsen vid Rasmitelevo 15 km. öster om S:t Petersburg.

mängd ställen genomskurits af smärre vattendrag men framträder dock så tydligt, att den här, liksom på många andra af de ryska kartorna, kan urskiljas och till sin höjd afläsas nästan lika säkert, som om direkta besök för detta ändamål gjordes på platsen, enligt hvad flera sådana kontrollbesök utvisat.

Under det sista tiotalet år har det sålunda lyckats att på omkring ett hundratal olika ställen inom södra och mellersta Skandinavien samt inom södra Finland och Östersjöprovinserna bestämma, huru högt det senglaciala ishafvet nått. De på skilda håll erhållna värdena växla betydligt eller från några få till 270 meter, men ett närmare studium af sifl^rorna har visat, att den gamla kustliniens olikformiga höjning öfverallt följer en bestämd och ganska enkel lag eller densamma, som antydes äfven af de lutande strandlinierna i det nordliga Norge. Öfverallt hafva de delar af den gamla kusten, som skjutit längst in emot landets centi^ala trakter, blifvit mest upplyftade, under det därifrån aflägsnare delar blifvit allt mindre, och till sist alls icke höjda öfver den nuvarande hafsytan.

Källa: Internet Archive ·