Sida 3
1. Kort öfversikt af kemiens utveckling före Berzelius. Olika tider hafva hyst högst olika uppfattningar om antalet och beskaffenheten af de grundämnen, af hvilka de oss omgifvande föremålen ytterst bestå. Olika hafva ock de vägar varit, hvilka man beträdt för att härom vinna kännedom. . Under forntiden sökte man företrädesvis lösa naturens gåtor på spekulationens väg; experimentet var däremot för de gamles vetenskapliga metod så godt som främmande. Följden blef, att lösningarna vordo mångfaldiga, ofta nog sinsemellan alldeles stridiga. Redan tidigt tycktes dock den uppfattningen tämligen allmänt göra sig gällande, att tingen, trots sin oändligt växlande yttre form, likväl i grund och botten utgöras af endast ett ringa fåtal för dem alla gemensamma urämnen eller element. Stundom gick man till och med så långt, att man inskränkte dessas antal till ett enda. Perserna ansågo sålunda, att elden, egyptierna att vattnet vore alla ämnens grundprincip, hvaremot indierna på Buddhas tid antogo fem dylika: eld, jord, vatten, luft och eter. Dessa olika uppfattningar återspeglades troget i de åsikter, som sedermera uttalades af flera bland de grekiska tänkarna. Största betydelsen för eftervärlden erhöll den lära, som, ursprungligen framställd af Empedokles från Agrigent, närmare utvecklades af Aristoteles, och som i öfverensstämmelse med den indiska uppfattningen antog de fyra elementen eld, jord, vatten och luft, hvartill lades ett femte af mindre rent materiell och mera så att säga andlig beskaffenhet, motsvarande indiernas eter och senare benämt quinta essentia (det femte grundämnet), ursprunget
