Handbok i pedagogisk snickerislöjd till tjenst för lärare och vid själfstudium

Af de allra hårdaste träslagen nämnas pockenholts och ebenholts. Våra vanligaste träslag ordnas med afseende på hårdheten sålunda: hårda: afvenbok, lönn, apel- och päronträ; medelhårda: ask, alm, bok, ek, oxel, valnöt; mjuka: fur, gran, lärkträ, al, björk, asp, lind. Härvid erinras dock om det redan angifna, att gran med mycket fina årsringar, kådigt furuvirke och masurbjörk oftast äro ganska hårda och förtjäna uppflyttas i högre klass. 4. Virkets seghet och elasticitet. Böjes ett trä- stycke utan att brista och utan att återtaga sin förra form, sedan den böjande kraften upphört att verka, kallas virket segt: återtager det däremot sin föna form, säges det vara elastiskt. — I det närmaste förefinnas båda dessa egenskaper jämte hvarandra i allt virke; men i olika virkesslag gör sig den ena egenskapen vanligen mera gällande än den andra. Så är ett virkesslag företrädesvis mera elastiskt, ett annat mera segt. Ju fuktigare virket är, ju segare; torkar virket åter, blir det mera elastiskt på bekostnad af segheten. Upp- värmning ökar segheten. Så krökas band och käppar genom att lindrigt »sveda» dem. Med afseende på segheten fram hålles, att lätta träslag äro segare än tunga, roten segare än stammen, den saftrikare splinten mer än kärnveden, yngre virke mer än gammalt. Till de segaste träslagen hänföras: afvenbok, alm, ask, asp, björk, en, hassel, korgpil, lönn, oxel. Al och bok samt kärnved af ek äro föga sega. JElasticiteten ökas genom virkets uttorkning och är i all- mänhet stor hos tunga träslag. Den har stor betydelse vid virkets användning till en mängd föremål, såsom t. ex. till master, åror, träfjädrar, spad-, yx- och hammarskaft m. m. Elastiska träslag äro alm, ask, asp, björk, ek, gran och lönn. Afvenbok, al och fur äro föga elastiska.