Sida 163
Sjunde kapitlet
nådde, ehuru han som oftast med tillhjelp af en stång, den enda tillstymmelse till vapen han hade med sig, måste hoppa öfver öppningar i isen, och under sin vandring följdes af flera förvånade och nyfikna isbjörnar, som dock ej anföllo honom. Efter ett dygn kom denne man tillbaka med mat och ammunition. Han berättade tillika att fartyget var öfvergifvet af sin besättning, men innehöll proviant m. m. Sedan man stärkt sig med den medförda kosten, begåfvo sig alla man öfver isen till den öfvergifna skutan, pumpade den läns och seglade, efter fåfänga försök att få rätt på den återstående delen af Carl Johans och Brödernas besättning, hem till Norge. Mejer är nu en välmående handlande i Tromsö, af hvilken vi rönt flera prof på välvilja, men minnet af de lidanden han utstått är ännu efter förloppet af 14 år så lifligt, att han, ehuru eljest meddelsam, ogerna ser att samtalet faller på hans egna äfventyr bland isen.
Men det är tid att återkomma till Axel Thordsens egna öden.
Den 4 September lemnade vi Isfjorden. Vinden var dock så svag och ogynnsam, att vi ännu den 6:te lågo utanför Bel Sound. Vi lade bi härstädes för att vid en i Dunder Bay mynnande elf fylla vattenfastagerna samt seglade sedan vidare söderut.
Under Spetsbergens vestkust var vinden som vanligt ytterst svag, så att vi först natten emellan den 7 och 8 September seglade förbi Sydkap, men derefter började en frisk ostlig vind att blåsa, hvilken den 9:de växte till storm. Den 10:de vid middagstiden gåfvo iakttagelserna 72° 54′ nordlig bredd, och nästan samtidigt steg vattnets värmegrad med ens från 3° till 8°, ett tydligt bevis att vi lemnat det egentliga Ishafvets
Källa: Project Runeberg ·