Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

dessa nordliga breddgrader. Fotherby, som år 1615 träffade på densamma, gaf den namn efter Sir Thomas Smith och kallade det sedermera under namnet Beerenberg bekanta hufvudberget på ön för Hakluyt’s Mount. År 1618 fick korporationen från Hull af Jacob I monopol på fiskeriet vid ön, hvilken engelsmännen plägade kalla Trefaldighetsön. Vid Jan Mayen synes det emellertid, som om holländarne snart ensamme behållit fältet, åtminstone äro de flesta kustnamnen af Holländskt ursprung. Här, liksom vid Spetsbergen, anträffades hvalen — »der Eiländische Walfisch» såsom man till skilnad från fenhvalarne benämnde honom — under fångstens första period talrikt längs kusterna af landet och i de grundt inskurna bugterna. Under en följd af år har ön tillfölje häraf blifvit regelmässigt besökt af en del af hvalfångareflottan, och på dess kuster voro likasom vid Spetsbergen flerestädes transjuderier upprättade. Man föredrog vestkusten, emedan denna under varen var isfriare än den motsatta; äfven erbjöd den flera ankar- och landningsplatser än den stela nord- och ostkusten. Såsom bekant befann sig hvalfångsten under land vid denna tid i händema på särskilda privilegierade kompanier. I det af Generalstaterna år 1614 för en tid af 3 år utfärdade patentet finnes Jan Mayen icke omnämnd; först i det 1622 för 12 år förnyade patentet för kompanierna i provinserna Holland och Zeeland blir denna ö uttryckligen inbegripen, och heter det derjemte häri, att år 1617 ett privilegium, gällande för 4 år, blifvit utfärdadt, inbegripande utom öfriga nordiska länder äfven den under tiden upptäckta ön Mauritius eller Jan Mayen. Dennas upptäckt skulle således infalla mellan åren 1614—17, om icke, hvilket är troligare, man blott under