Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

ned till hafsbrädden, här bildande en hög och brant ismur. Scoresby, som förliknar dem med ofantliga, af kölden stelnade vattenfall, säger att de i sitt utseende skilja sig från alla de polarglacierer han förut sett, och Vogt jemför dem närmast med åtskilliga af alpernas. Deras yta är mycket brusten och ojemn, här och der beströdd med snöflockar, mångenstädes alldeles öfvertäckt med klippstycken, aska och sand. Har glacierbräckan verkligen den höjd, som Vogt uppgifver — han uppskattar den på flera ställen till närmare 1,000 fot — så måste de i betraktande af de stora djupen vid öns norra sida kunna gifva upphof till verkliga isberg, åtminstone i någon mån jemförliga med dem, som nedrasa i Grönlands djupa isfjordar. Ett sådant förhållande finner man dock icke omnämndt. Icke heller blifva andra glacierer, än de som hafva sitt upphof på Beerenberg någonstädes omtalade eller på kartorna antydda, måhända derföre att de i jemförelse med dessa endast äro obetydliga.

Jan Mayen är helt och hållet af vulkaniskt ursprung, en från Beerenbergs krater utfluten lavamassa, och vid första stegen i land visa sig öfverallt spår af den numera slocknade eller åtminstone sedan länge hvilande vulkaniska verksamheten. De ofta äfventyrligt formade klippmassorna bestå af en grå eller svart, fastare eller porösare basaltisk lava; grunden är på många ställen betäckt af aska och en tung svart sand — en blandning af olivin, pyroxen och magnetjern — af samma beskaffenhet som den, hvilken bildar den smala kustranden, eller af block och slaggstycken, af den fortskridande oxidationen färgade i lysande rödt och brunt.