Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

kunna erbjuda något skydd vid pålandsvind. Emellertid finner man flerestädes god ankargrund på 5—10 famnars djup. På nord- och nordostsidan äro djupen äfven på ringa afstånd från kusten högst betydliga, ända till 300 famnar; på de flesta andra ställen uppgå de ett godt stycke från land endast till 10—50 famnar. Landets allmänna karakter skall i hög grad erinra om Spetsbergen. Likasom der är höglandet höljdt i ett ständigt snötäcke, mot hvilket mörka klippmassor, hvilkas branthet icke tillåtit snön att blifva liggande, här och der afsticka. Äfven i låglandets dalfördjupningar qvarligga mångenstädes stora snöfläckar öfver sommaren. Åtminstone på nord- och ostsidan budar kusten på de flesta ställen en vall af utomordentlig branthet, här och der erbjudande en landningsplats på en smal strandremsa, bestående af grof, svart sand. Massor af drifved, härstammande från nordiska barrträd ligga här uppstaplade. Såsom vanligt i högnordiska länder träffar man här i hafvets omedelbara närhet äfven representanterna af ett djurlif, der artfattigdomen merendels uppväges af individernas utomordentliga talrikhet. Storsälen (Phoca barbata), osällskapligare än sina öfriga artförvandter, hvilar enslig på något isstycke; fjellräfven qvarlemnar i den våta sanden sina spår; otaliga stormfoglar häcka jemte måsar, alkor och rotges (Mergulus alle) i stoandklipporna; med ett ord: vi möta här samma djurformer som på Spetsbergens stränder, måhända endast något fåtaligare. De klimatiska förhållandenas likformighet här öfverallt påtryckt lifvet samma stämpel.

Det storartade intrycket af öns hufvudberg förhöjes ännu mer genom de mäktiga glacierer, som hänga ned från dess sidor och genom djupa dalklyftor skjuta ända