Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

rökmoln i korta mellanrum utstötas till betydande höjd. Samma phenomen bemärkte äfven under samma månad en skeppare från Hull, som i öns närhet jagade sälhundar. Denna gång syntes utom röken vid ett tillfälle äfven ett eldphenomen. Möjligen står äfven en anmärkning, som återfinnes i holländarnes dagbok, i samband med någon företeelse af vulkanisk natur. Natten till den 8 September 1633 blefvo de, såsom det heter, »uppskräckte af ett buller, som om någonting ofantligt tungt hade fallit till jorden, men sågo dock intet.» Scoresby, som omtalar detta, anmärker dock, att man äfven sökt en förklaring härför i lossnandet af någon betydligan ismassa från glaciererna. Dock synes det, som om en sådan företeelse icke hade bort innebära något särdeles påfallande för dem, som utan allt tvifvel hunnit blifva förtrogna med det dån, som åtföljer glacierernas »kalfning.»

Jag här i ofvanstående sökt meddela det väsendtliga af hvad som hittills blifvit bekant om denna märkvärdiga ö. Så litet än detta i sjelfva verket är, så visar det dock tillräckligt, att den för en vetenskaplig undersökning skulle erbjuda en punkt af aldra största intresse, och få af den arktiska zonens länder torde i detta afseende kunna mäta sig dermed, på samma gång som intrycket af dess natur skildras såsom i högsta grad storartadt. Under den arktiska himlens sköna ljusphenomener, der midnattssolen öfvergjuter snön med sitt skimmer och der norrskenets glans täflar med fullmånen, måste också Beerenbergs väldiga kägla, i sin snö- och ismantel enslig resande sig ur hafvet, erbjuda en anblick af oförliknelig skönhet.