Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

blottad; någon egentlig udde finner man i sådant fall icke. Det är det läge, i hvilket sälfångarne finna isen vid sin ankomst under Mars månad, som här blifvit afsedt, men hvari den framryckande årstiden naturligtvis bringar gradvisa förändringar, dem att förtiga som ström och vexlande vindar kunna förorsaka. Norr om udden finner man vanligen en bugt med öppnare vatten, den s. k. bayisbugten.

Det är denna ismassa, i hvilken fångstfartygen, såsom redan blifvit sagdt, måste intränga för att uppsöka sälen, hvilken vid denna årstid i ofantliga skaror går upp på densamma för att föda sina ungar. Engelsmännen, hvilka till största delen äro försedde med ånga, hafva härigenom en stor fördel framför norrmännen, som helt och hållet äro beroende af vinden och de förändringar, som denna kan åstadkomma i isen. Nordliga vindar äro de fördelaktigaste, alldenstund de åtskilja den; sydliga och ostliga sammanpressa deremot de med strömmen från nordost i sydvestlig riktning neddrifvande massorna. Denna ström, hvilken till sydligare haf afför Ishafvets kalla vatten, och hvilken Jan Mayen, beläget på ungefär samma latitud som Nordkap, har att tacka för ett klimat kanske lika hårdt som norra Spetsbergens, omtalas redan från hvalfångstens äldre tider. Att den går i ofvan anförda riktning bevisas af de flera bekanta fall, då fartyg råkat fast i isen och kommit i drift. Zorgdrager dref 1698 i vestisen på 18 dagar från 77½° till 75½° N. Br, År 1777 drefvo några hvalfångare från 76° N. Br., 5°—6° O. L. ända nedpå 62° N. Br., 40° V. L. under en tid af 108 dagar. På en föregående resa hade Jan Mayen kommit fast vester om ön och under 7 veckors tid med isen drifvit åt söder, till