Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

förrådde den sin närvaro genom det hvitgula skimret i horizonten. Då vi passerade genom de långa isbanden, kom jag ovilkorligen att tänka på Taciti skildring i Agrieola öfver hafvet vid Thule, hvilket, tungt och trögt för årorna, icke häfves af vindar. Stigande och sjunkande med dyningen förorsakade de otaliga isstyckena, bland hvilka några till följd af sin mörka färg syntes härröra af färskvattensis, ett eget prasslande ljud. För ut sågs en brigg, hållande samma kurs som vi; då vi kommit den närmare, hissade den norsk flagg och blef af oss på samma sätt saluterad tillbaka.

Hållande östlig kurs följde vi under de närmaste dagarne derefter på något afstånd randen af den stora packis, som man åtminstone under tidigare delen af året ständigt anträffar i nordlig och nordostlig riktning om ön, och hvilken i vester förmodligen sammanhänger med de ismassor, som täcka Grönlands ostkust. Afsigten var att, innan vi sökte intränga i isen för att uppnå de platser, der man kunde göra sig förhoppning om en lönande fångst, kringsegla ismassans ostliga spets eller »udden», såsom den af sälfångarne plägar benämnas. Denna udde anträffas under olika år på temligen olika läge, än vid 72° N. Br. och 3° V. L. — isen plägar då i söder stöta på öns norra ända och lemna dess ostkust någorlunda blottad, detta kunde man kalla ett medelisår — än ligger den emellan 73°—74° och ända ut på 3°—4° O. L., — för så vidt den består af fastare is; den s. k. bayisen kan fortsätta sig ännu längre i öster — samt sträcker sig vidare i S.V. ned mot ön och täcker hela dess ostkust, i sådant fall har man ett svårare isår. Någon enda gång drager sig isen långt tilbaka mot vester, så att till och med öns hela vestsida kan ligga