Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

snart träffa på isen, det blifvande fältet för vår verksamhet, och seglingen skulle således erbjuda mera omvexling än på dessa oändliga öppna vattenytor, der den ena blyfärgade, skummiga vågen jagar den andra och der det efter nya föremål förgäfves spanande ögat endast sparsamt förnöjes af en enslig måses flygt, genom kikaren betraktar en öfver horizonten uppdykande seglare eller ändtligen också drömmande stirrar ned i den fräsande och bubblande fåra, som budar fartygets kölvatten. Sänkningen i temperaturen var, ehuruväl ej särdeles betydlig, dock märkbar nog, och ur fartygets förråd hade manskapet redan försett sig med sitt behof af yllekläder o. d. På eftermiddagen nämnde dag sågos de förstå spridda isstyckena eller rättare sagdt isbitarne drifva omkring i vattnet, och inom kort passerade vi igenom flera långa band eller »strömmar» af oräkneliga, tätt sammanträngda små isstycken, tydligen lemningar af större drifis, som på detta sätt blifvit af vågsvallet söndersmulad. Sjön, hvars rörelser af isen blifvit dämpade, gick i långa dyningar, mellan hvilka fartyget dock rullade starkt. Solen, nu nära sin nedgång kastade långa gyllene strimmor in i de öppna mellanrummen, öfver hvilka några »kryckjor» (Larus tridactylus), lätt igenkänliga på sina svarta vingspetsar, sväfvade. Fastän vid detta första möte med isen ögat icke fängslades af de betydliga eller phantastiskt formade massor, hvilka eljest spela en sådan rol i de arktiska resandes skildringar, utan man har på sin höjd såg spillrorna af sådana, har dock intrycket deraf präglat sig djupare i minnet, än många andra, i nyssnämnda afseende vida mer storartade scener. Längre ned i lä syntes genom kikaren större is, och äfven för det obeväpnade ögat