Sida 187
Anteckningar från en resa till Ishafvet i trakten af Jan Mayen, år 1863 af Aug. Quennerstedt
»Havet er stolt naar det egges til Harme, Stormene slaa paa dets bukklede Skiöld»
förhjelpa till att afvinna situationen någon poëtisk sida. De känslor, som vidga sjömannens bröst, då efter vinterns hvila hafvet ånyo bjuder honom sin fria, oändliga ban, vunno säkerligen föga gensvar hos ännu en af deltagarne i resan: »vesle Gutten», en 14—15:årig pojke, som en af redarne tagit sig an och som nu skulle uppfostras till sjöman. Denne stod långt ned på gångbordet i lä, obekymrad om att det inträngande vattnet oupphörligen sköljde öfver hans stöflar, med surmulen och blek uppsyn betraktande vågornas vilda dans. Dagen slutade emellertid annorlunda än man af en sådan början kunnat vänta, ty aftonen blef lugn och stjernklar. Mot himlaljusens rena glans afbröt ett litet rödaktigt sken, som tid efter annan framblänkte vid horizonten. Det var: Jomfruelands fyr.
De förstå dagarne af vår resa erbjödo föga anmärkningsvärdt. Vinden var hela tiden gynnande, och en och annan på afstånd sprutande hval jemte de allt talrikare stormfoglarne tillkännagåfvo, att vi började nalkas Ishafvets gränser. Den 7 Mars passerades polcirkeln; den 9:de hade vi efter en ovanligt snabb färd hunnit 71° 48′ N. Br. och 4° 4′ V. Gr. och hade således redan passerat höjden af Jan Mayen, af hvilken dock den mulna himlen, som endast i zenith lät litet blått skimra igenom, ej medgifvit oss att uppfånga någon skymt. Vid gynnsam luft skall dock Beerenberg kunna synas 30—40 mil ut på sjön, och Scoresby berättar sig till och med en gång hafva sett det på ett till 95—100 mil beräknadt afstånd. Vi borde nu kunna vänta att
Källa: Project Runeberg ·