Svenska expeditioner till Spetsbergen och Jan Mayen åren 1863-64

senare åren lidit icke obetydliga förluster eller i bästa fall gjort ganska medelmåttiga affärer, isynnerhet som omkostnaderna för en fångsttur äro rätt betydliga och numera uppgå till omkring 5—6,000 specier. Man har ej här såsom vid Spetsbergsfarten den förmån, att besättningen kan till en god del proviantera för sig sjelf. Fartygens antal, som tillfölje af de alltjemt minskade utsigtern för en tillräcklig fångst, nu nedgått till 18, kommer säkerligen att inom kort ytterligare minskas. Några anse till och med fångsten närma sig sitt fullkomliga upphörande. Emellertid håller man i det längsta på dermed, då fartygen äro enkom byggda för denna fart, således af starkaste slag — icke blott är riggen i allmänhet starkare än på andra fartyg, utan äfven skrofvet är förstärkt, såväl invändigt genom svårt timmer som utvändigt, synnerligast i bogen, genom en förhydning af bjelkar och plank samt ytterst en beläggning af tjocka jernskenor — hvadan det stora kapital, som blifvit nedlagdt i dem, för en annan fart till en del vore att anse såsom bortkastade penningar. Engelsmännen lära betrakta dessa företag såsom lönande, blott man hvart femte år kan komma att göra en någorlunda god fångst, hvilket tillräckligt visar såväl vanskligheten i spekulationer af detta slag, som den vinst de i händelse af en lycklig utgång kunna gifva. Hafva norrmännen åtminstone till en tid uppnått bättre resultat än engelsmännen, så beror detta i förstå hand deraf, att de såsom fångare i allmänhet ega ett obestridligt företräde framför dessa. Utmstningen af de engelska fartygen, hvilka, såsom sagdt, till största delen äro ångare, torde också vara förbunden med långt större kostnader.