Sida 83
Femte kapitlet
glacier, som icke slutade med någon tvärbrant afsats, och derföre förmodades vara återgående. Åtskilliga hafssnäckor, som funnos bland slammet på stranden, och hvilkas skal ännu voro betäckta med alldeles frisk epidermis, ingåfvo dock Torell redan då den misstanken, att dessa slammhögar ej voro moräner, utan att de af isfjellet nyligen blifvit uppressade från hafvets botten. Under vintern emellan 1860 och 1861 bröt den förat oansenliga glacieren fram öfver moränmassorna och rysskullen, uppfyllde hamnen samt trängde långt ut i hafvet. Den bildar nu ett af de största isfjell på Spetsbergen, från hvilket stora isblock ständigt nedfalla, så att ej ens en båt med säkerhet kan nalkas dess söndersplittrade bräm.
Beklagligen gaf den vid afresan från fartyget visserligen stormiga men klara väderleken snart vika för ihållande dimma och regn, så att endast en ganska dålig och otydlig fotografi kunde erhållas af den nya glacieren. Då Nordenskiöld skulle återvända, satte floden med sådan häftighet in genom det trånga sundet söder om ön, att han i sin med fyra man bemannade båt flera gånger förgäfves sökte ro fram den korta sträcka, som utgör sundets längd. Efter att under dessa försök med knapp nöd hafva undgått att blifva af den otroligt våldsamma strömmen kastad emot de talrika klipporna i sundet, måste man, utan att vara försedd med tält eller oljkläder, under hällregn på södra stranden af van Mijens Bay invänta en med ebb en inträffande förändring i strömmens riktning. I brist på något annat medel att hålla sig varma sprang båtpartiets manskap under diverse upptåg af och an i det hällande regnet på stranden. En tjufjo uppskrämdes från sitt bo, och såsom vanligt
Källa: Project Runeberg ·