Sveriges regeringsformer 1634-1809 samt konungaförsäkringar 1611-1800

232

KONUNGAFÖRSÄKRAN 1611.

kyrkioordning i detta mål af mig alldeles gillas ocli stadfästas, hvilka jag ock efter ständernes godtfinnande skall låta formera och förbättra. Och bore fördenskull guvernörer och landshöfdingar, biskopar, superintendenter, konsistorier, så ock andre af magistraterne, högre och lägre, så på landet som i städerne, hafva därpå ett flitigt och noga inseende, på det de, som göra däremot, måge förekommas, afskaffas och verkeligen hindras i tid, förr än allt ritar inom sig. så att all ting således genom Guds nådige försyn må förblifva uti dess rätta lag. Men alldenstund tvenne svårigheter därvid möta, först att främmande potentaters och republikers sändebud eller residenter, som äro af annan religion, sändes hit in en tid sig liär att uppehålla eller att straxt resa tillbaka igen, hvilkom deras gudstjenst att förmena icke skäligt synes för mångahanda orsaker skull; hvarföre man dem deras religionsöfning i deras hus för sig och sitt medföljande folk och tjenare icke kan förvägra; sedan inkomma ock andre främmande, hvilka för köpenskap, handel, handtverk och annan näring sig här nedsätta eller vistas; de måge väl för sig sjelfva i sina hus göra hvad deras gudstjenst fordrar, så länge de in pri-vato stilla och utan förargelse sig förhålla och deras skä-lige förehafvande förrätta; men inga samqvämer, hvarken hemligen eller uppenbarligen, måge efterlåtas dem att hålla eller någon lärare in i landet eller deras hus att draga under hvarjehanda pretext, antingen till religionsöfning, deras barns upptuktelse eller i annat uppsåt, vid det straff, som förordningarne innehålla. Jämväl skola deras barn, så framt de vilja njuta burskap, i följe af detta rikets stadgar och förordningar, uppfostras uti förr omtalte christe-liga lära. Skulle någon, af hvad religion ban ock vore, finnas i riket och dess provincier, som bruste ut med ord eller gärningar att förtala eller försmäda Guds ord och vår christeliga gudstjenst, den skall som en Guds ords försmädare efter föregången dom ifrån sin tjenst afsättas, samt efter brottet och dess omständigheter till lifvet eller elljest utan nåder straffas.

KF. 1719 § 3. Jfr prestersk. priv. 1723 § 1 och för §§ 1—3 RF. 1720 § 1.