Sida 42
Ur Bref från Orsa och Dalarna
CK -— 0 AA = s— — - H
42
tillika beräknad för skogens och bergens genljud m. m, är allt ostridiga biomständigheter. — Äfven i Skottska, Engelska och Irländska folkvisor, isynnerhet i de förstnämnda, är detta ö till, dock alltid mer eller mindre obeqvämt eller främmande, så att det näppeligen af ålder hört dem till, utan fasthäldre traditionsvis öfvergålt från äldre förlorade sånger — från verkligare natursånger. Hos oss finnes det eller icke i den vanliga folkvisan, och jag vet ingen enda sådan hos oss, med hvilken det skulle, med bibehållande af sin ursprungliga och sanna betydelse, kunna införlifvas. — Men hvad tycker du väl! I föga mindre mohn är det mästa hvad ord eller uttal heter i våra Vallåtar musik, så att alltför ofta blotta upprepandet af orden eller versen angifver tonen eller melodien, den man sedan alldeles rigtigt får igen, utvecklad och fullbildad, i sången. Ett exempel! det du såsom Söderdalsbo med lätthet skall fatta: du hör dagligen hur man i södra Dalarna uttalar ordet skälla. Slå då upp sid. 21 i mina Vallvisor, och du skall der i de tre noterna, som höra till ordet, till punkt och pricka finna ortens uttal af samma ord: Gå så till sid. 27, der du finner en hel melodi från Dalsland, som på det sannaste uttrycker Norddalsländingens uttal af de densamma underlagda orden. Men det är sant, det: du kommer ingen hvart, då du hvarken känner Dalsländska uttalet, eller sättet der alt sjunga. Begif dig sist till sid. 42; tonen hvarmed, t. ex.: ”kom hit, om du hörer mig nå,” i Rättvik och deromkring i allmänhet uttalas är fullkomligen uttryckt i melodien. — Än mer: dessa för sång och tal gemensamma grundtoner, de äro, der starkare brytning råder, omisskänneliga äfven i uttalen i allmänhet, så att för ett finare och upp= märksammare öra folkets uttal och egentliga melodier på dessa orter — nu i korthet sagdt — underbart förklara hvarandra, Jag menar: en språkforskare som slår dylika förhållanden i vädret, är en slät språkforskare — intränger visst aldrig i ”språkets anda” — timrar fåfängt på ”språkbygnaden”, — Vårt land har lika många språktoner, som det har hufvudsakliga dialekter, och man kan genom dem nog komma märkliga omständigheter på spåren, t. ex. när Målet betraktas som uttryck af folklynnet. Barnet uppfattar alltid först språktonen, innan det kan utsäga orden. Ett Torparefolk, och ändå några Mere, i Bolstad socken, Dalsland, drogo under hela timmar rigtiga, fast korta, meningar ur ett litet barns ljud-joller, som icke innehöll ett endaste ord, men för mig, såsom främling, klart angaf sin enhet med ortens vanliga uttal eller språkton. Det var här således tonen, icke ordet, som talade. Jag lät barnets tioåriga broder ställa sig på det afstånd, att orden icke kunde urskiljas, men ljudet höras, och då han nu talade, förnamms tydligen samma tonföljder. — Märkligt, att Wingåkrarens språkton är, vida mer än mellanboende allmoges! riktad åt Dalkarlens, ehuru målen, till deras yttre, sakna framstående gemenskap. — Broder! jag beder dig: lägg märke till hvad jag nu, fast i brådska, sagt; det är intet hugskottz men främst egnadt åt Vallåtarna, dessa fria helheter, dessa enda verkliga Natursånger, som än lefva för sig — midt i ett hemskt virrvarr af förbildning. Hoppas derföre snart få redigare och i bättre sammanhang behandla detta för mig så kära ämne.
Källa: Internet Archive ·
