Sida 83
Tjängvide-Stenen (med 2 pl.)
- 83 —
med kunna sättas i fråga, om han icke i detta afseende nära nog skulle kunna mäta sig med sjelfva Jellinge-stenen på Jutland.
Det var rent af en tillfällighet, som gjorde, att detta fynd påträffades. Jag befann mig i Ahkog och fick höra af kyrkoherden på stället, att vid en gård, LifFride, skulle finnas en sagokunnig bonde. Vi uppsökte honom hemma; men han motsvarade icke vår väntan — hans "sagor" voro för unga. Just när vi stodo färdiga att resa derifrån, yttrade bonden: Men skola herrarna intet se den "konstiga" stenen, som man uppgräfvit vid Tjängvide? Orden "konstig sten", som dertill legat i jorden, kunde icke annat än väcka uppmärksamhet. Vi beslöto genast att gå till Tjängvide, hälst denna gård låg så till sägandes hus vid hus med Liffride. Sedan vi snart fått reda på stället, funno vi ett temligen väldigt stenblock af landets vanliga kalksten, icke utan en viss omsorg upplagdt ofvan på marken invid egaren, Johan Tjängvides, husvägp. Denne, som hade en bror vid namn Jakob, hvilken förstod ett och annat af runläsning, berättade om sjelfva fyndet sålunda: I den stenbacke, som ligger här i trädgårdstäppan invid huset, företogo vi oss att gräfva en grop, för att deruti bygga en liten potateskällare. Sedan en mängd grus och lösa stenar afröjts, stötte vi på fastare grund, och ju djupare vi kommo, desto mer öfvertygades vi, att vi råkat på en ordentligen med murbruk murad, fast, gammal grundval. Vi, som nu sett denna grusbacke i all vår tid, hafva likväl aldrig förut vetat, att något sådant fanns deruti, ej häller hafve vi hört någon den ringaste sägen om, att något sorts hus förr i verlden här skall hafva stått. Vi bröto oss något djupare ned i muren, och vid det en af oss med jernstören stötte i det nyss blottade lagret af murbruk efter en bortagen större sten, lossnade deraf en hel kaka och kom att ligga omvänd. Vi sågo då med förundran ränder och tecken på undre sidan af murbrukskakan. Det var nu lätt att se, att den sten, på hvilken kakan legat, äfven borde hafva inhuggningar. Bruklagret borttogs, och vi funno här den stora stenen, hvilken vi ock slutligen, ehuru med stort besvär, fingo upp på backen. Han är alldeles hel, sådan han låg i muren, med undantag att två mindre stycken sprungo af för stötarna med jernstören, innan vi fått reda på att något fanns inhugget på honom. Men dessa två stycken togo vi vara på och inpassade på sina ställen, sedan vi fått upp stenen (jfr. fig. 3).
Stenens hela höjd var 2 alnar och 22 sv. verktum; bredden (nertill) 2 al. 6 t., (upptill — midt för hästens fötter) 1 al. 21 tum, och tjockleken 12 tum. På den ena temligen släta sidan äro inhuggna åtskilliga föreställningar af menniskor, djur och ett skepp, ordnade i tvänne fält: ett öfre och ett nedre. Men märkligt är, att stenens yta icke först tyckes hafva blifvit planhuggen, utan att man tagit en af naturen någorlunda slät stenhäll (sådana äro på Gotland, särdeles vid hafsstränderna , icke sällsynta) och derpå verkställt figurernas huggning; ty ytan har en hop grunda urskålningar och långsluttiga upphöjningar. Figurerna äro icke djuphuggna medelst kantstreck, utan bottnen dem emellan är borthuggen, ehuru till ett högst obetydligt djup, så att hela teckningen framstår såsom en föga upphöjd bas-relief. Stenens öfre och nedre fält äro tvärtöfver åtskilda medelst en några tum bred rand , innehållande slingor i form af valknutar: äfvenledes tyckes hela stenen varit omgifven af en likadan rand med valknutar, ehuru den nu endast är fullt tydlig på den öfre runda och den högra raka långsidan. Vidare märkes, att huggningen till venster på stenen är svagast (eller mest utnött) och att teckningen tilltager i tydlighet ju mera hon närmar sig högra sidan. Ja, det är tydligt, alt åtskilligt måtte vara bortslaget och rent af saknas på venstra
Källa: Internet Archive ·
