Runa, Antiquarisk Tidskrift

- 84 -

sidan, och detta är i ännu högre grad fallet vid hela den undre kanten af stenen. Vid omnämnandet af de bildlika föreställningarna, faller det sig naturligast att taga hvart och ett af de begge fälten i särskildt betraktande, samt att dervid gå från höger till venster — från det tydligare till det otydligare.

Det öfre fältet är halfcirkelformigt och intager stenens halfva höjd. Hvad som här genast ådrager sig uppmärksamheten , är en ganska tydlig och temligen proportionerlig häst med åtta fötter. Två utaf bakfötterna äro något lutade bakut såsom på en stående häst, som just skall börja gå; de andra två äro framsträckta, dock stående på marken liksom efter ett nyss taget steg. Af de fyra framfötterna äro likaledes tvänne rakt framsträckta och hvilande på marken; men de andra två äro högt upplyfta, krökta och kastade bakåt såsom under starkt galopp. Hästens figur, jemförd med en del af menniskofigurerna, är i öfvernaturlig storlek. Under hästens buk och mellan alla fötterna slingra sig några orm- eller drakskepnader. Svansen, som är mycket smal, är försedd med trenne upphöjningar, hvilka nästan påminna om de rosettlika uppknytningar, hvarmed Gottlands allmoge ännu i dag utsirar hästarnas svansar \ld bröllopsridter och andra högtidligare tillfällen. På den åttafotade hästen rider en menniska, som har på sig en ganska bred, ut öfver axlarna sig sträckande, hatt och som med ena handen håller i tygeln och med den andra, som är utsträckt bakåt, haller något, hvilket dock ej närmare kan urskiljas. — Ett stycke ofvanför hästen och midtöfver den ridande befinner sig en annan menniskofigur i på tvären s\äfvande ställning. Dess begge armar äro utsträckte öfver hufvudet, och jemte henne synes ett vapen eller dylikt af lika längd med hela kroppen, som nedåt fötterna sluter sig i haJf spadform: om figuren håller detta, eller om det blott befinner sig i närheten, är osäkert. — Nära framför hästens framfötter står en tredje menniskofigur. Hon är klädd i en mycket vid och fotsid kapa eller kjortel, under hvilken fötterna dock tydligen synas; på hufvudet tyckes hon hafva en mössa, som med en bred flik eller förlängning nedlöper längs ryggens ända till midjan. Figuren, hållande något föremål i hvardera handen, utsträcker begge händerna mot hästen, liksom erbjudande (offrande — till hästen eller dess ryttare?). Denna figur är, jemförd med hästen, så låg, att hon knappt räcker till jemnhöjd med hästens nos, ehuru de stå på samma plan. — Ett föremål, af hvars obestämda form man ej kan sluta, hvad det månde betyda (det har nästan skapnaden af en nutidens kyrkoklocka), befinner sig emellan hästens panna och den person, som nyss beskrifvits stå framför honom. Om man icke får tänka sig detta såsom befinnande sig något bakom taflans plan, så bortskymmer det utsigten emellan den sid-kåpade figuren och hästen. — På samma grundplan med denna figur och hästen står, i taflans venstra hörn. ett fyrfota djur med lång och mot spetsen uppåt böjd svans. Får man förutsätta en så stor noggrannhet vid ett djurs afbildande på den tiden, så kan det icke vara en varg, emedan det just hör till en egenhet hos en sådan, att dess svans är inböjd mot ändan; ännu mindre kan det vara en björn, då den långa svansen och den smärta skapnaden helt och hållet strider deremot; icke heller kan det vara en räf, som har en så yfvig, lång och rak svans. Mest liknar den en « hund. Djuret vänder sig mot venster, och således ifrån kåp-figuren, men dess hufvud är utplånadt, då allt, som närmar sig stenens venstra kant, i samma mån är otydligare. — Ofvanom detta djur, och bakom figuren framför hästen, befinner sig en fjerde menniskofigur. Denna vänder sig äfven åt venster och således ifrån kåp-figuren. Hon är klädd i en kort, endast till knäna räckande, rock eller kjortel, och benens ställning tyckes antyda, att hon är