Sida 5
Föreläsningen
lagen för den kraft, som sammanhåller det mekaniska universum. Äfven vår Linné kan räknas till dem. Men lättjan hos sådan ungdom är endast skenbar. Saken är den, att de ha inbillningkraft och att denna drifver hjärnan att arbeta efter ett annat schema än skolschemat. Saken är den, att de kunna arbeta med ifver enligt detta inre naturliga schema, utan att läraren, som måste undervisa dem i enlighet med det fastställda yttre, vet något därom. Han måste hålla dem till de plikter, som skolan ålägger dem; de måste växa och utveckla sig i enlighet med sin inre gudabegåfvade natur. Och så uppstå stundom oundvikliga sammanstötningar. Newton togs ur skolan som oduglig till studier, och modern ämnade göra honom till landtbrukare, hvartill alla dumma pojkar, som man kunde ge ett stycke åkerland, den tiden gjordes.
Leonardo, hvars fader tillhörde en gammal ämbetsmannafamilj, befanns antagligen icke lämplig för sina fäders bana. Men han sysslade med hvarjehanda, äfven med teckning. Fadern tog fördenskull några af hans teckningar och gick till sin vän, bildhuggaren och målaren Andrea del Verrochio och frågade, om det vore mödan värdt att söka utbilda Leonardo till konstnär. Verrochio säges det, betraktade ritningarna, med förvåning och mottog Leonardo genast i sin verkstad. Det var en lycka för honom, ty Verrochio själf var en mångsidig man och kunde uppskatta en mångsidig lärjunge. Det dröjde icke länge, innan Verrochio vågade öfverlåta åt honom att måla figurer på hans egna taflor.
Beklagligen har nästan allt hvad Leonardo gjorde i sin tidigare ungdom och hvarom konstskriftställaren Vasari berättar för oss, gått förloradt. Bland det förlorade är en sköld, som han på sin fars begäran prydde med en målning. Den skulle föreställa ett skräckinjagande eldsprutande fabeldjur, framkrälande ur en bergshåla. Man skulle nu tro, att Leonardo, när det gällde ett fabeldjur, målade det omedelbart efter en i fantasien uppstånden bild, helst skölden som sådan var utan värde och tillhörde en bonde, som bedt fadern, att gossen måtte smycka den med en figur. Men Leonardo ville redan då nedlägga naturiakttagelse i hvad han gjorde och samlade hvarjehanda djur, en orm, en ödla, gräshoppor, flädermöss, syrsor. Enskildheter från dom sammansatte han till sitt vidunder.
I Verrochios verkstad utmärkte han sig för outtröttlig flit. Han öfvade sig ej blott i målning, utan äfven i arkitektonisk teckning och i modellering och dref samtidigt de mångsidigaste bokliga studier, ehuru böckerna mindre lände honom till lärdom — ty livad han ville veta, fick han sällan veta af dem —
Källa: Project Runeberg ·