Sida 11
Inledning
n
^na ntt knrera bana sjukdom ^ och hefdre med fntit v\U jande fortplantar den jrå andra. Så med synda förderfvet. Och hvad de faktiska synderna beträffar^ så äro de ju alltid med fn vilja beslutna och verkställda. Anden tilthör fniiet, och der frihet är, der är tillräknelrghet. Det ar med serskildt afseende bärpå vi skilja euiellan synd och framträdande brott, för alt med det sednare ut« trycket utmärka den på ett beslämdt viljobeslut beroende handtingen. Denna blir således i och för sig fullt titjräknelig i yttre afseende (infor menniskor)^ dä den andra blir det lika sä mycket i inre (inför samvetet och Gudj, genom oviljan alt förändra den förderfvade sinnesarten, bvarpå den grandar sig.
Själ och Ande kunna hvar för sig infalla i en abnorm verksamhet, såväl i rörhållande till hvarandra och till kroppen, som tdtopathiskl. Grundorsaken är densamma ^ det inom hela nienniskan en gång utbildade lorderfvet, och de närmare orsakerna kunna ^ muLatis mutandis — hänföras till likadana hufvudgrupper, som de kroppsliga. Det är detta vi komma att i del löljande atveckh och bevisa.
^H I hvad förhållande stå sjukdom och död till hvar^ andra? Inom kroppen är den ena vanligen en följd af den andra, eharu icke alltid sä gifvet. Tvärtom kunde uian säga, all normalt affynar nienniskan äfven numera till död utan sjukdom ooh att denna är ett abnormt påskyndande af upplösningsprocessen. Sjukdom och död äro tvenne momenter, som stå till hvarandra i närmare
4. DUd.
Källa: Internet Archive ·
