Sida 14
Inledning
m
\t furul visat, litVet. Utan den skaEie intut Ituiina bestå. Och försatt uloin de» består icke heller ikägoii åe\. llgrpå ffga vi ex<^ui[>ei uti gangraeiien, h vilken bustår uti iiitot aiiiiat, än eii atbrutun vexekerkan eniellan ett j^arti och den dfriga urjä^atiisinen. Denna upitgör ocksä »jelT eti detiiarkaltotislitiie, dör den alskiljer del skaditde och äfveii bortstöter det, om tiden ocb organets vigt del ntedgiiVer.
Men sanuiia vexelverkan, mm eger rum enieJiaH kro[t(iens organer och or^aris^^stemer, eger ålv&n rum emellan själens oclj andetis lörmägor, den eger rum eiuellan kropp, själ och ande sinsemellan. 8anmia lagar galla för hela niermiskan, såväl som Tor alla dess delar, och gälla de i heisa, så gälla de lika mycket i sjukdom; ty 5Jukdoni består ju liksom helsa i organernaa voxelverkan med hvarandra.
Kriarenheten visar oss dagligen, hvilket vi också skola längre fratn utveckla, huru själsrenomenerna lida \)é kroppens abnorma tillstånd, och tvärtom huru de somatiska farbållanHerna störas af själsinflytanden. Detsamma är förbåi landet emellan själ och ande, och, ehuru i betydligt mindre grad, emellan kropp ocb ande. Dessa synas Tinniligen stå till hvarandra i vida mindre direkt förhål lande.
I
Om nu alla själens förmågor höra verka normalt, lör att del helas hannoni skall blilva Tull och ostörd» sä är dock icke favarje abnormitet en sjukdom. Uärtitl fordras att abikurmitelen skall vara sä frantstäende och
Källa: Internet Archive ·
