Sida 108
som aldrig kunna vara tillsammans utan att tvista, men som äro så vana därvid, att de ej kunna lefva hvarandra förutan. Och som människan är ett på samma gång fysiskt och psykiskt väsen, kan denna deras eviga strid aldrig någonsin sluta.
Men härigenom räddas ock språket från att å ena sidan varda allt för mångfärgadt och brokigt, å andra sidan allt för enformigt och monotont. Och det är således just genom denna kamp mellan dessa tvänne jämstarka krafter, som språket själft kan tillkämpa sig en harmonisk jämvikt.
Betydelseväxlingar.
Du ser himmelens lätta skyar, jagande hvarandra draga fram öfver fästet, för hvarje minsta luftström växlande gestalt. I gryningen skiftande i morgonrodnadens alla färger förblekna de snart i den klara middagssolen, tills de omsider, sjunkande ned mot horizonten, ånyo färgas af aftonrodnaden och likasom sträcka ut sina konturer för att hvila sig på en bädd af moln.
Så fylles ock människans tankevärld af ständigt nya intryck och idéer, för hvarje ny strömning i tidsandan växlande form och gestalt. I tidehvarfvets morgon ännu begjutna af hoppets svikande skimmer, mista de snart sin trollska färgprakt i värklighetens kalla dager, tills äfven de omsider sjunka ihop vid synranden, förgyllda af minnets dröjande återsken.
Ty hvarje tidehvarf har sin egen saga — lefver sitt eget tankelif. Och det är i själfva värket ej så mycket, som de olika tidsåldrarna ha gemensamt med hvarandra. Vi, som lefva i ångans, elektricitetens, världsutställningarnas och strejkernas tidehvarf, som digna under den väpnade fredens centnertunga börda och knappt våga eller ens mäkta draga svärdet, huru spända de politiska förhållanden än må vara, vi ha sannerligen ej lätt att förstå till exempel dessa Reformationstidens trosvarma, intoleranta stridsmän, hvilkas
