Sida 5
INLEDNING.
»De se det ej, dock mina bud de lyda.»
Så låter en forntida sångare i indiernas heliga urkund Rig-Veda Ordets gudinna Vak säga om människorna.
Och underligt nog är det icke långt ifrån, att ej den modärna språkforskningen vill instämma i dessa den fornindiske skaldens ord.
Underligt nog säga vi. Ty språket är ingalunda någon människan medfödd förmåga eller funktion, än mindre en underbar gåfva, som en gång i urtiden på ett öfvernaturligt sätt blifvit henne af högre makter gifven. Utan språket är tvärtom en af människan själf småningom förvärfvad färdighet, och det har endast genom ett ständigt arbete under årtusendenas lopp, i det att det oafbrutet gått hand i hand med en stigande kultur, uppnått sin nuvarande, relativa fulländning.
Det ligger ock i öppen dag, att så måste vara. Intet barn födes, som bekant, talande till världen. Och det förflyter i allmänhet en ej så ringa tid, innan barnet hunnit lära sig denna konst, innan det kan 'tala rent', d. v. s. behärska språkets ljudförråd, och uttrycka sig ledigt och riktigt. Erfarenheten visar äfven, att det trots alla nedärfda nationella egendomligheter, beror af helt andra, yttre omständigheter, hvilket språk det nyfödda barnet kommer att tala. Ty om t. ex. ett af svenska föräldrar födt barn allt från sina spädaste år uppfostras i Frankrike, lär det sig att tala
