Sida 143
Lånord.
Vi ha i det föregående betraktat språken som mer eller mindre oberoende af hvarandra och kastat en blick på de förändringar, de från denna synpunkt undergå, samt huru de söka rikta sig af egna tillgångar.
Men det finnes näppeligen något språk, som lefver ett fullt isoleradt lif, utan det råder tvärtom — som vi i början antydde — vanligen en viss växelvärkan dem emellan, hvilken yttrar sig i ömsesidigt lån.
Eftersom denna skuldsättning är så ytterligt bekväm, emedan dessa lån aldrig behöfva återgäldas, och såväl de angränsande nabospråken som de stora kulturspråken ligga så nära till hands, har densamma mången gång företagits lika lättsinnigt som onödigt, men det hindrar ej, att den minst lika ofta varit nödvändig, ja till och med en oundviklig följd af händelsernas gång. Vi vilja här egentligen blott dröja vid det senare fallet.
*
Latinet var — som ofvan sagts — ursprungligen blott den fornitaliska dialekt, som talades i Rom och dess närmaste omgifning, men såväl genom styrkans lägre som kulturens högre rätt utbreddes det — eller rättare dess dotter vulgärlatinet — ej blott till hela italienska halfön, utan äfven till flera af det romerska världsrikets provinser, och härigenom uppstodo efter hand i Hispania, Gallia och Dacia (förutom i själfva Italia) de nutida romanska språken. Ty infödingarne i dessa provinser voro de romerska nybyggarne så underlägsna i kultur, att de blott förmådde gifva detta inträngande vulgärlatin en växlande färgskiftning, och de efterföljande germanska och slaviska inkräktarne voro både så fåtaliga och obildade, att endast ett mindre antal ord af deras språk blef upptaget. Och arabernas från så många synpunkter glänsande herravälde i Spanien utmärkte sig i det hela genom en så stor tolerans och humanitet mot
