Sida 109
En promenad i »Gamla Stockholm»
vindbräder samt våningarna hvilande på utkragade stockverk. Äfven där äro de svenska väfnaderna hemmastadda.
Innan man lämnar torget, får man ej glömma att kasta en blick på den djupa torgbrunnen i huggen sten med sin smidda järnställning. Äfven måste man, om också med motvilja, ägna någon uppmärksamhet åt »kåken» eller skampålen, som gifvit namn åt den framför till Västerlånggatan ledande Kåkbrinken. Strax invid kåken synas de med årtalet 1᛫5᛫2᛫0 inhuggna stenarne, som påminna om blodbadet.
Genom Trångsund styra vi nu kosan från torget till kyrkan. På vänster hand möta vi genast ett af de med anledning af eldfaran så ofta förbjudna trähusen. Detta hus i tidig medeltidsstil med sina starkt framspringande våningar och sitt på konsoler hvilande karnap har en stark romansk anstrykning. Här har en krukomakare sin verkstad, och kan man se den idoge mannen dreja sina fat och krukor, hvilka sannolikt efter öfverenskommelse med mästaren kunna få medföras såsom minne af vandringen.
Sista huset i Trångsund, midt framför kyrkotrapporna, i hörnet af S:t Niklas’ eller Storkyrkobrinken, är ett trappgafvelhus liggande långs efter gatan med öfvervåningen hvilande på pelare, hvarigenom uppkommer en smal portik under hvars hvalf de utländska bladen, som kallas tobak, tillhandahållas.
Vända vi oss nu till bykyrkan, som från denna sida i det närmaste ter sig så som den gjort från dess tidigaste skeden, kunna vi visserligen genom de öppna kyrkportarna komma in i det hvälfda vapenhuset, men själfva ingångsdörrarna till kyrkan förblifva obevekligen låsta; genom dörrarnes blyrutor fängslas vi dock af den vy öfver kyrkans inre som man har härifrån.
Källa: Project Runeberg ·
