Sida 294
294 Kap. 32. Riksdagen 1771—72.
blott gjorde ett snöpligt siat på alla försök att bilägga partiernas strid och gifva konungen någon betydelse såsom medlare dem emellan; det innebar också för Sveriges förhållande till utlandet följder, som för konung Gustaf måste framstå såsom olidliga. Den nye kanslipresidenten, ledaren af Sveriges utländska politik, hade blifvit intrugad i rådet på en vink af ryska kejsarinnan; han och hans kamrater blickade till Petersburg eller London efter stöd och ledning. Redan under föregående sommar hade en otålig Mössa, rådman Sorbon, i sekreta utskottet föreslagit förnyelse af förbundet med Ryssland;1 förslaget, såsom då ännu för tidigt, hade blifvit h vilande, men hvem kunde tvifla på att det efter Mössornas segerintåg i rådkammaren skulle blifva återupptaget? Och knappast hade det gamla rådet fallit, förrän den engelske ministern (den 28 april) skref hem till sitt hof och lofvade att nu kunna afsluta ett förbund mellan England och Sverige. Men den sannolika följden af dessa förbund skulle väl hafva blifvit, att Frankrike nn liksom 1766 förklarat sig löst från sina förbindelser med Sverige. Öfvergifvet af Frankrike, fastkedjadt vid Ryssland och England genom förbund, i hvilka den af Ryssland påstådda garantien af Sveriges regeringsform troligen blifvit erkänd, omgifvet af tvenne andra makter, Preussen och Danmark, som äfven utan något sken af rättsgrund ti 11 väl lat sig själfva en sådan garanti, sönderslitet af inre tvedräkt, utarmadt genom myntförvirringen — - huru skulle Sverige kunna undgå Polens öde? hvad skulle dess konung blifva annat än en viljelös vasall åt en öfvermodig och hatad granne? Det var dessa utsikter, som bestämde konung Gustaf att hellre våga allt än underkasta sig en sådan framtid.2
Redan förut hade åtskilliga planer, rimliga och orimliga, sysselsatt hans lifliga själ, de flesta kanske upprnnna i K. Fr. Scheffers förslagsrika hufvud. Äfven från de ofrälse Mössorna hade anbud blifvit gjorda om ett närmande, som
1 Sekreta utskottets prot. 20 aug. 1771.
2 Jfr Sheridan: Ilist. of the late revolution in Swedcn, London 1783, s. 251, 262. Äfven Fersen (III: 84) anser, att det först var efter rådets afsättning, som konungen afgjordt beslöt att våga en revolution.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·