Vetenskapliga tidsfördrif

den varma lösningen i ett smalt glasrör AB, som vid C smältes tillsammans öfver en gaslampa, sedan man förut genom att bringa vätskan i kokning drifvit ut luften (fig. 130).

Så länge röret är slutet, utbilda sig inga kristaller, äfven om värmegraden sänkes till fryspunkten; emellertid befinner sig saltet, som är mera svårlöst i kallt än varmt vatten, i sådan myckenhet i vätskan, att det under vanliga förhållanden skulle kräfvas tio gånger så mycket af denna för att hålla en sådan saltmängd i lösning. Om man bryter af spetsen på röret, inträder ögonblicklig kristallisation.

Vi skola beskrifva ett annat föga kändt men särdeles märkvärdigt försök, som på ett egendomligt sätt visar den ögonblickliga kristallisationen. Det är utfördt af Peligot under hans föreläsningar.

Man upplöser 150 vigtsdelar undersvafvelsyrligt natron, häller lösningen sakta ned i en med fot försedd glascylinder, som förut blifvit uppvärmd med kokande vatten. Glascylindern fylles ungefär till hälften. På förhand har man gjort sig en lösning af 100 vigtsdelar ättiksyradt natron i 15 vigtsdelar kokhett vatten. Den sistnämnda lösningen hälles försigtigt och långsamt på den förra, så att de icke blandas med hvarandra. Ofvanpå dessa lösningar slår man ett tunnt lager kokhett vatten, hvilket icke är framstäldt på teckningen i fig. 131. Man låter cylindern stå och afsvalna. När detta skett, har man två öfvermättade lösningar: den undre af undersvafvelsyrligt natron och den öfre af ättiksyradt natron. Man nedsänker nu i cylindern medelst en tråd en liten kristall af undersvafvelsyrligt natron; så länge denne befinner sig i det öfre lagret af ättiksyradt natron, åstadkommer den ingen förändring, men knappt har den vidrört den undre lösningen, förrän kristallisationen omedelbart