Vetenskapliga tidsfördrif

utsättas för inverkan af fuktig luft utan att syrsättas. Af de starkaste syror angripes det icke och är lösligt endast i s. k. kungsvatten, som är en blandning af salpetersyra och klorvätesyra.

Genom följande försök kan man öfvertyga sig om, att guld motstår syrors inverkan. Man lägger guldblad i en liten kolf, innehållande klorvätesyra, och i en annan, innehållande salpetersyra, och upphettar begge kolfvarne och ser då, att, huru länge man än fortsätter dermed, förblifva likväl guldbladen oförändrade. Häller man deremot den ena kolfvens innehåll i den andra, så att klorvätesyran och salpetersyran blandas med hvarandra, har man derigenom åstadkommit kungsvatten, och guldbladen börja snart nog försvinna i denna vätska, som löser guldet med lätthet. Äfven af qvicksilfver angripes guldet, hvarom man kan öfvertyga sig genom att upphänga guldblad i en flaska, innehållande qvicksilfver (fig. 140). Det förändrar sig hastigt och blir vid föreningen med qvicksilfret gråaktigt till färgen.

Silfret är mera föränderligt än guldet, och dess glans, som är mycket stark genast efter gjutningen, blir snart mattare genom beröringen med luften. Det syrsattes icke men förenar sig med svafvel, då det utsättes för vätesvafleångor. Det förenar sig icke direkt med luftens syre men kan under vissa omständigheter upptaga en betydlig mängd af denna gasart. Om man smälter en bit silfver i en degel och låter luften få fritt tillträde under smältningen samt sedan hastigt af kyler det, sväller det upp på ett egendomligt säbt och afgifver syrgas i stor mängd; man kallar detta silfrets jäsning.

Salpetersyra löser Silfret med lätthet, hvarvid rödgula ångor i mängd utvecklas. Vid lösningens afdunstning bilda sig hvita, fjällika kristaller af salpetersyrad silfveroxid. När dessa kristaller smältas ihop till en sammanhängande massa, kallas denna lapis infernalis (helvetessten) och användes inom medicinen såsom brännmedel. Den salpetersyrade silfveroxiden är ganska giftig och har den egenskapen att svartna