Sida 22
1. Vetenskapen i fria luften
Då solen brände hett och vädret var lugnt, hände det ibland, att jag och mina följeslagare iakttogo på stranden särdeles vackra luftspeglingar, som uppkommo genom de lägre luftlagrens uppvärmning. Husen och träden vid horizonten syntes upplyftade öfver en silverglänsande yta, i hvilken man såg dem spegla sig likasom i lugnt vatten.
Man kan knappt tro, huru ofta luftkretsen erbjuder egendomliga skådespel, hvilka gå obemärkta förbi dem, som icke äro vana att göra iakttagelser. Så t. ex. erinrar jag mig en gång på ön Jersey (den 21 Juni 1877 kl. 8 på aftonen) hafva betraktat ett storartadt naturfenomen: en ljuspelare, hvilken likasom en eldkärfve höjde sig öfver den nedgående solen. Jag befann mig på vågbrytaren vid Saint-Hélier, der en mängd promenerande gingo fram och tillbaka, men det var utom mig sjelf endast två eller tre personer, som uppmärksammade den storartade taflan.
Ljuspelare och kors förekomma mycket oftare, än man vanligen tror; men de gå förlorade för ouppmärksamme åskådare.
Vi skola beskrifva ett dylikt fenomen, som iakttogs vid Hâvre den 7 Maj 1877.
Solen bildade medelpunkten i ett guldgult fyrarmadt kors. Den öfversta armen var mera lysande än de andra; dess höjd var omkring 15 grader. Den nedre armen var minst, såsom synes af nedanstående teckning, utförd af min bror A. Tissandier (fig. 14). Sidoarmarne voro stundom knappt synliga, emedan de då och då doldes af en strimma fjädermoln, som utbredde sig öfver en stor del af horizonten. Ett band af långsträckta moln, åt hvilket den nedgående solen gaf en intensiv violett färg, bildade underlaget i denna tafla. Öfver hafsytan låg en tät dimma. Företeelsen varade endast en qvart, men vid dess försvinnande iakttog man en intressant omständighet. Korsets nedre och horizontela armar försvunno helt och hållet, medan den öfre armen ensam qvarstod några minuter. Den bildade då öfver solen en lodrät
Källa: Project Runeberg ·
