Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

till en åt motsatt håll sluttande figur, hvilken hittills blifvit tydd som en ofantlig orm, bitande menniskan i hälen. Här torde dock kunna gifvas en annan tolkning; om man jämför denna åt venster sluttande figur med en del andra likartade, kommer man i stället till den öfvertygelsen, att man här har för sig bilden af ett träd, en gran. Den stora ormen blir då en granstam, dess hufvud blir granens rot, dess stjärt åter granens topp, och de besynnerliga inristningarna öfver och under stammen äro grenar med nedhängande smågrenar och barr. Att denna gran återgifvits i så sluttande ställning må ej förundra oss mycket; detta fordrades af benstyckets form, och dessutom var tyngdlagen säkerligen ännu ett okändt begrepp, såsom vi äfven af andra bilder kunna se. Vi skulle således här hafva för oss en liten landskapstafla med sitt staffage. Emellertid stöter tydningen af sådana bilder ej sällan på rebus och gåtor, och åtskilligt förblir för oss ännu dunkelt. På baksidan af samma benstycke finnas två profiler af en oxart, som genom hornens riktning och plats, pannans form och hårtofsarna under hakan visa sig tillhöra bisonoxen. Af denna oxart har man äfven funnit flere andra afbildningar, af hvilka den märkligaste torde vara den å bild 31 återgifna från Laugerie Basse. Här hafva vi för oss en lifslefvande bison, stadd på språng, med sänkt hufvud och lyftad svans, synbarligen retad och ilsken, förföljd af en hack i häl efter honom kommande menniska. Denna senare gör med sin höga, vridna tupé och sitt pipskägg samt sin glada, nästan sataniska uppsyn ett särdeles löjligt intryck. Med den högra armen, som är kastad bakåt,