Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

uppfattning af ofvan gjorda skildring. Innan vi lemna detta ämne, bör emellertid omnämnas en allmän egendomlighet i floders skaplynne, nämligen den, att de ofta något ombyta sitt lopp inom sin dalgång, och att de gerna flyta slingrande fram. Derigenom komma de ej sällan att förstöra de lager, hvilka de i en föregående tid afsatt, och deraf blir också följden, att de afsatta lagren sällan utgöra stora sammanhängande sträckor, utan ofta endast finnas qvar i smärre partier.

Bild 1. Ideelt tvärsnitt af en floddal med dess bädd (efter Lyell). I det senast afsatta lagret, a, har den nuvarande lilla floden gräft sig en fåra; b grus, b' lera afsatta i en föregående tid, då floden var bredare; c, c' återstoden af dylika lager, afsatta i en ännu äldre tid; d, d' dylika lager, afsatta i en ännu äldre tid, då floden flöt vida högre; e lager afsatta under istiden; f berghäll från en äldre formation.

I forntiden, under och närmast efter isperioden, hafva tydligen floderna i allmänhet varit vida större och bredare än nu, och de lager de då afsatte voro betydligt mägtigare än de, som i senare tider bildat sig. Vår tids floder (t. ex. Bild 1) förlöpa ofta endast uti gamla flodbäddar, i hvilka de gräft sin fåra.

Just i dessa gamla flodbäddar, i de omnämnda lagren å ömse sidor om floderna, är det som man anträffar de äldsta säkra spåren efter menniskans tillvaro tillsamman med lemningarna från förgångna