Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

lemna skildringen af dem för att öfvergå till en granskning af sjelfva de gjorda fynden. Dervid är det otvifvelaktigt lämpligast att, innan vi frammana menniskan, börja vår framställning med en teckning af den djurverld, hvars lemningar återfinnas i flodbäddarnas grus, för att derigenom få en lefvande bild utaf eller åtminstone en aning om den natur och de yttre förhållanden, under hvilka menniskan då lefde.

Främst i denna forntida djurverld bör då nämnas jätten bland dem alla, den med sina väldiga, nästan oformliga, tillbakaböjda betar utrustade, märkvärdiga elefant, som bär namnet Mammut (Elephas

Bild 5. Kindtand af mammut. Den är sedd från sidan, visande sin sammansättning af skifvor. Upptill synes i perspektiv dess tuggyta med sina tvärgående emaljringar. ¼ nat. storl.

primigenius). Af den hafva i de äldsta flodbäddar på många ställen i Europa anträffats så talrika lemningar, att man med säkerhet kan säga, att han varit mycket utbredd och funnits i betydligt antal under den period, som inträdde närmast efter istiden, men derjämte i somliga af Europas trakter med stor sannolikhet äfven under sjelfva istiden. De återstoder af mammuten, hvilka man oftast anträffar i