Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

genom regn eller snö under höst och vår, sväller upp öfver sina bräddar och öfversvämmar det omgifvande landet, som dess medförda partiklar afsättas i mängd på det öfversvämmade området, ty då saktas vattnet i sitt lopp. Först sjunka de tyngre delarna, grus och sand; sedan afsätta sig deröfver de finare, lättare partiklarna och bilda hvad man kallar lera (loess m. m.). Vattnet rinner sedan småningom undan, qvarlemnande på det öfversvämmade landet dessa lager af grus, sand och lera. Det är visserligen i allmänhet ej några tjocka hvarf som en flod årligen afsätter, men i tidernas lopp växa de, i synnerhet genom öfversvämningarna, ej sällan till ganska ansenliga lager, då floden i följd af något stegradt vattentillopp från källorna bryter öfver sina bräddar. Floden drager sig, såsom nämndes, efter öfversvämningen tillbaka i sin strömfåra, än afsättande partiklar på dess botten, än åter urhålkande den; sistnämnda process blir i allmänhet i längden den öfvervägande. Så fortgår det alltjämt, år efter år, och slutligen befinnes floden, såsom vanligen är förhållandet i kalktrakter, rinnande i bottnen af dalar mellan kalkklippor, på hvilkas öfre yta han ej sällan i forntiden flutit fram, men hvilka han småningom urhålkat till ett sådant djup.

Denna urhålkning sker ofta trappvis, i det att terrassformiga afsatser qvarblifva på sidorna, och på dessa afsatser lemnas vanligen sådana lager af grus och lera, som qvarlemnats af vattnet. Ju högre upp öfver flodens yta en sådan afsats och dess lager ligga, dess äldre är den naturligtvis. Vidstående Skematiska bild (Bild 1) torde gifva en klar