Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

delar af Osteuropa och Vestasien, hafva sparsamma rester, förnämligast horn, blifvit funna i Frankrikes grottor; af stengeten (Capra ibex) och gemsen (Capra rupicapra) deremot något talrikare. Af vildsvinet (Sus scrofa) har man på somliga ställen funnit lemningar i mängd.

Vi kunna ej heller alldeles förbigå fogelfaunan. Man har nämligen i Frankrike funnit rester af fjellugglan (Strix nivea) hvilken nu med kölden dragit sig tillbaka till Lapplands obygder, och i Sydtysklands grottor har man anträffat sådana massor af vildsvanens och vildgåsens ben, att man sett sig föranlåten antaga, det dessa foglar fordom, i ofantliga skaror, liksom nu i norden häckat i dessa nejder.

Allt visar oss således, att under grott-tiden ett kallare klimat än det nuvarande rådt i Europa, samt att de flesta af de djur, som då bebodde denna verldsdels mellersta och sydligare trakter, vid den inträdande förmildringen emigrerat mot nordens fjell, der de, ostörda af värmen, kunde få lefva i förhållanden, som deras natur och skaplynne kraft.

Efter denna skildring af grottornas allmänna beskaffenhet och den samtida djurverldens, skola vi göra en liten utflygt till några af de vigtigare grott-stationerna i Europa för att, så att säga genom egen åskådning, förskaffa oss en uppfattning af deras utseende. Då man känner deras nutida beskaffenhet, deras läge och de stycken af breccian, som ännu der och hvar återstå, kan man lättare få en inblick i grott-tidens kultur och sjelf på sätt och vis kontrollera de deröfver dragna slutsatserna. För denna utflygt skola vi företrädesvis välja ett par af de