Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

här blifvit funna, och de tyda på, att en forntida verkstad legat på denna plats. Några redskap af renhorn och ben (spjutspetsar, synålar) hafva derjämte blifvit anträffade, och vid grottans ingång funnos, såsom rester af en härd, aska och kol blandade med flintskärfvor och ben; elden hade således nu med säkerhet inträdt i menniskans och kulturens tjenst. Men det är ej nog härmed, vi kunna spåra ännu ett par drag af en vaknande civilisation; i denna grotta hafva nämligen anträffats åtskilliga bevis — i fall sådana verkligen skulle vara behöfliga — på att lyxen och behagsjukan ej äro just sena insatser i den menskliga utvecklingens historia; man har här funnit många snäckor och tänder, som af menniskohand blifvit genomborrade med ett hål och hvilka påtagligen fordom burits i ett band såsom prydnader. Men dessa reliker härröra egendomligt nog ej från djur som lefvat samtidigt med grottmenniskorna, utan de tillhöra ett föregående geologiskt skede, tertiärtiden. De härstamma ej engång från det nuvarande Belgiens jord, utan äro komna långväga från, de höra till lager i mellersta Frankrike, Champagne och trakten af Versailles. Vi kunna alltså af dessa fynd sluta till, att en förbindelse med dessa nejder redan i denna aflägsna forntid egt rum. Huruvida Belgiens grottmenniskor sjelfva ströfvat så vida kring, eller om de ej snarare genom en än i dag hos vilda folk så vanlig byteshandel kommit i besittning af dessa sina dyrbarheter, måste vi lemna derhän. Att en sådan förbindelse egt rum, derför få vi ett ytterligare starkt bevis i den omständigheten, att i Belgiens grottor blifvit anträffade