Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

och naturen bjuder här ständigt på nya skönheter. Belgiens grottor äro visserligen i allmänhet blott att betrakta såsom tomma börser, ty så grundligt äro de genomforskade, att endast på få ställen stycken af breccian finnas qvar. Men då de samlingar som i dem gjorts, på ett utmärkt sätt finnas uppstälda i Bruxelles' museum, kunna vi förskaffa oss ett ganska godt omdöme om deras forna innehåll och i allmänhet om grott-tidens kultur i Belgien. Angående dessa grottor och några af de djurben som i dem finnas, får man dock akta sig för att draga för mycket slutsatser, emedan breccian här oftast ej är särdeles hård. Man har t. ex. funnit ben af tuppen i ett par af dessa grottor, och det lider ej tvifvel att de hitförts af räfvar eller andra djur under en senare tid. Vi skola derför nöja oss med de fakta vi redan erhållit och lemna Belgiens jord. Dessförinnan må vi dock titta in uti den nära vid Goyet liggande, beryktade grottan vid Engis; det var i den som Schmerling gjort sina rikaste fynd och muséet i Liège bär derom ett vackert vitnesbörd. Men det är ej blott de nästan otaliga grottbjörnsbenen eller menniskoredskapen som här taga vår uppmärksamhet i anspråk, denna grotta eger ännu en märkvärdighet: här fann nämligen samme forskare tvänne menniskoskallar, hvilka höra till de aldra äldsta man känner. Då här ej är utrymme att ingå på kraniologiens läror, vill jag blott nämna, att dessa kranier, såvidt man af deras fragment kan sluta, knapt märkbart afvika från de nu i Europa vanliga hufvudskålsformerna. Båda äro de ganska långa i förhållande till sin bredd och af temligen ringa höjd. Här