Om de äldsta spåren af menniskans tillvaro på vår jord

arbetat här, lemnat qvar några stycken af denna breccia i orubbadt tillstånd, och deraf kan man genom egen åskådning bilda sig en bättre uppfattning af förhållandena, än någon skildring kan återge. Först och främst böja vi naturligtvis med intressets varma ifver knä i gruset framför denna breccia och begynna med vår lilla jernhacka att slå ut några ben af uroxen, vildhästen och renen, hvarpå ej är någon brist; lemningar af mammut och grotthyäna hafva visserligen blifvit funna här, men de äro så sällsynta, att vi ej kunna göra oss räkning på att anträffa dem vid ett så kort besök. Deremot kunna vi både ur sjelfva breccian och på den utanför grottan befintliga terrassen samla oss en mängd flintspån och skärfvor slagna af menniskohand och, om vi hafva någon tur med oss, äfven ett par verkliga redskap af den form, som just efter grottan fått namnet Le Moustier-typen. De utgöras af s. k. lansspetsar med ganska skarp kant samt en spetsig och en trubbig ände. Egentligen äro de af två slag; den ena sorten (Bild 21, a) är huggen och kullrig på begge sidor och med aflångt, bikonvext genomsnitt; de synas tillhuggna af flintkärnar. Den andra vanligare sorten (Bild 21, b) åter är på ena sidan kullrig och facetterad, på den andra deremot platt (plan-konvex i genomsnittet), samt bearbetad af stora breda, medelst ett enda hugg afslagna flintspån. Det är den senare sorten, som vanligen anses karakterisera Le Moustier-typen. Begge sorterna äro af ganska ringa storlek (2—4 ½ tum) och skilja sig derigenom från de ofvan beskrifna i flodbäddarna funna, med hvilka eljest den förra, bikonvexa, formen eger